Hans Lindebergs blogg

#jävelnäravslöjad (Skrivet 11 februari 2024)

Kärvt knirkande snö.

Minus 20 vid starten nere i Dalen.

Solen orkar ändå värma.

Stannar till i spåret uppe vid Offsjön.

Häller upp en kopp varmt te med honung.

Kränger på mig värmevästen jag har hängande på midjeväskan.

Utan problem. Axlarna funkar, smärtfritt.

Fyller på tekoppen.

Hörru, här och nu. Du måste ta en selfie. För sjutton. Som att bevara ögonblick när livet så sakteliga kom igen som jag vill ha det.

Tänker på dagen på en smal brits på Norrlands universitetssjukhus med kroppen fylld av radioaktiv kontrastvätska och armarna plågsamt uppsträckta rakt över huvudet.

Kändes som att jag gled in i magen på flygplansmotor. Därinne snurrade manicker runt. Det pyste, blinkade, mättes och togs bilder. In i minsta cell, fantastiskt att det är möjligt.

Även då en svinkall morgon när vi tidigt satt oss i bilen mot Umeå. Bokat in ett mysigt hotell, planerat in IKEA-besök, kvällspilsner med fina gamla arbetskompisar och några andra vardagligheter.

Men också en resa med ovisst slut. Till superdatormografen.

Sex dagar senare kom svaret.

Avslöjandet!

Den lilla jäveln som tagit över min kropp kunde inte smita undan i strålningsljuset.

Han var infångad. Tvingad att ge sig till känna.

Från mina muskler och ligament där smärtan och stelheten var som värst lyste ilsket rött.

En stämpel i pannan.

Äntligen!

Bekräftad diagnos om vad faan det är jag kämpar mot:

PMR, Polymyalgia reumatika, muskelreumatism på svenska.

En sjukdom som får musklerna inflammerade, stela, värkande och immunförsvaret att gå bananas. Som det finns lite kunskap om orsakerna till.

Och jag inte hade aningen om existerade för fem månader sedan.

Hörrni, googla inte, kan bli lite trist.

Lyssna istället till det sköna positiva:

Effektiv behandling finns.

Just nu tung dos av cortison. I planen ligger långsam nedtrappningen. Om ett eller två år så har förhoppningsvis skiten försvunnit av sig själv.

Bara en knapp vecka hann gå jag innan jag inte längre behövde fundera på hur jag skulle vrida till och palla upp armar och ben med kuddar för att kunna sova, trots värken.

Proverna var klart bättre och försiktigt kunde jag ta mig ut i skidspåret.

Förvisso, det är en omställning att lära sig leva med en sjukdom.

Vad som väntar är svårt att veta. Cortison kan ställa till med en massa konstigheter. Om vi ses kanske jag ser annorlunda ut eller beter mig som en yster hackspett i vårsolen. I så fall vet du varför.

Men livet har återvänt! Min livskamrat har fått tillbaka sin man.

Tack för allt stöd ert och alla uppmuntrade ord efter mitt förra inlägg!