Mannen på bilden heter Mauritz. Han var mina barns fina morfar och pappa till min fru.
Bilden togs av pressfotografen Björn Larsson i februari 1971. Platsen där min svärfar sitter och läser en tidning är Folkets Hus i Stora Blåsjön.
Nyheterna just den här vinterdagen för snart 55 år sedan handlade om honom själv. Han var en av de 23 arbetslösa män i Stora Blåsjön som hungerstrejkade i protest mot bristen på arbete.
Statsminister Olof Palme beskrev deras protestaktion som oacceptabel och makaber.
Jag som kände Mauritz tror att han hittade lite lugn och ro mitt i dramatiken och uppståndelsen kring strejken när han som vanligt fick läsa tidningen. Han ville följa med i vad som hände i samhället och var övertygad om att de kämpade för en rättvis sak.
”Jag upplevde att det fanns en känsla av förtvivlan i byn” berättade Arne Olofsson en av de yngsta strejkande när jag intervjuade honom.
För några månader sedan träffade jag Arne och Ann-Christin Bengtsson, som var tio år gammal när hennes pappa hungerstrejkade, på platsen som blev nyheternas centrum under några intensiva veckor: Folkets Hus i Blåsjön.
Vi pratade om strejkdagarna, vad som låg bakom, varför ett gäng arbetslösa ”gubbar” i en avlägsen liten fjällby kunde skaka om och provocera ända in i regeringskansliet. Och hur känslan från strejkdagarna på sitt sätt lever kvar i byn.
Resultatet av reportageresan kan du läsa här i tidningen Dagens Arbete. Bilderna togs av Johan Lindeberg (Mauritz var hans morfar). En del av de svartvita fotografierna från 1971 har Ann-Christin och Gunnel Fredriksson i Stora Blåsjön lånat ut.
Efter tio dagar gav Olof Palmes regering med sig. En halv miljon kronor skakades fram. Det räckte till fyra månaders vägarbete.
Hur många gånger jag har kört från Jormlien, över Blåsjöfjället och ner mot den glittrande sjön – samma vägstump som byggdes om och fick asfalt efter hungerstrejken vintern 1971 – vet jag inte.
Däremot har jag ofta tänkt att vad som fick 23 arbetslösa män att ta till både ord och handling och vägra äta för rätten till arbete. Det är något jag gärna vill berätta om. Därför är jag glad att Dagens Arbete tände på mitt artikelförslag.
En del av svaret på min fråga fick jag från Arne:
”Om man snart inte har mat för dagen och inte har något jobb att strejka från vad finns då att ta till i en hopplös situation. Klart att det provocerade överheten.”‘
Deras besvikelse och utsatthet är lätt att förstå.
De hade ju tillsammans med arbetare i andra små orter liknande Stora Blåsjön gjort grovjobbet under några årtionden när vattenkraften byggdes ut
När sedan den stora kraftverksruschen som än idag tryggar välfärden var över fick de förlita sig på myndigheternas välvilja och jobb som kom och gick.
En historia som upprepar sig. Stekenjokk norr om Stora Blåsjön är en av flera gruvor på gång att öppnas i jakten på eftertraktade mineraler. Ingenting tvingar så vitt jag förstår bolagen som vill exploatera våra naturtillgångar att återinvestera sina överskott i områden där grovjobbet görs.
“Det är mig du ska träffa. Nu tar vi hand om mamma.”
Sara på pastorsexpeditionen i Järpen möter mig i korridoren en varm sommardag. Hon lovar se till att den sista etappen av mammas långa resa blir ett fint avslut.
Jag lämnar pappkartongen, fyrkantig, inte större än kanske 20 gånger 15 centimeter, som jag och min syster kvitterat ut från krematoriet i Tyresö några dagar tidigare, stryker paketet försiktigt med handen och går ut i solen.
Mamma skrev för många år sedan ett tillägg i hennes och pappas testamente. Hon ville tillbaka hem till minneslunden vid Undersåkers kyrka så vi “kan vinka när vi kör förbi”.
Sara ser leende på mig som hon vill säga: Det är bra nu. I mobilen tittar jag på bilden jag tog kvällen innan i stugan vid Henån.
Just i ån där mamma tog sina allra första simtag för länge, länge sedan. Hon har berättat hur isande kallt fjällvattnet kunde vara. Kanske var det skälet till att hon alltid var lite försiktig med badandet?
På verandan hade jag gjort en eld. Paketet med mammas urna stod på bänken bredvid elden. Insvept i en av hennes många vackra tyger hon quiltade innan reumatismen fick fingrarna att stelna.
Jag hällde upp en liten wirre, en till mig och en till mamma. Hon tyckte om att ta en whisky då och då.
Sista tiden i lägenheten i Hökarängen när vi var nere i Stockholm och hälsade på brukade vi köpa med oss rostbiff, potatissallad, choklad och rödvin. Vi åt gott och pratade om det du kunde komma ihåg.
Så här i efterhand tänker jag att det borde ha varit oftare innan det var för sent. Mycket mer fanns att prata om.
Just därför kändes det bra att hinna med en wirre innan du reste vidare, mamma. Som att vårt samtal fortsatte, för evigt.
Mammas sista resa började på lördagskvällen den sjunde december 2024 med ett telefonsamtal som aldrig kom.
Under kvällen blev hennes tillstånd snabbt sämre. Enligt journalanteckningar gjorda i efterhand fick hon hög feber, tungt att andas och syresättningen av blodet var mycket dålig.
Hennes läkare tror att hon drabbades av en kraftig infektion.
För mig och mina syskon var det inte oväntat att mammas långa 93-åriga liv närmade sig slutet. Vi såg hur hon blev alltmer försvagad och hade svårt att hämta sig från ett armbrott några veckor tidigare. På lördagsmorgonen bestämde jag mig för att ta ett snabbt tåg från Östersund till Stockholm för att vara i närheten av mamma under det som kunde bli hennes sista dagar.
Men ingen i personalen på äldreboendet ringde och berättade att hennes tillstånd allvarligt försämrats vid åttatiden på kvällen, trots att det fanns inskrivet i journalen att vi begärt att få den informationen.
Strax efter klockan ett på natten avled hon i sin lägenhet på vårdboendet i Tyresö utan att vi var närvarande under hennes sista timmar i livet.
På söndagsmorgonen satt jag länge hos mamma. Hon låg fridfullt under täcket med händerna knäppta i sängen. Det såg ut som om hon sov.
Jag kokade kaffe och tittade på TV-sändningen från världscupen i längdskidåkning. Som vi brukade göra.
Ytterligare någon dag senare satt jag och mina syskon i ett konferensrum på Fonus i Farsta. Jag vet att jag hade en pappmugg med kaffe framför mig på bordet när begravningsentreprenören med viss tvekan i rösten tittade upp från sin dator och sa med bekymmer i rösten “Jag ser att hon vill att hennes aska ska spridas i minneslunden vid Undersåkers kyrka. Ja, vi kan ju skicka urnan med DHL”.
Vi tittade på varandra, nej det kändes väl inte riktigt som ett värdigt slut på resan så svaret var egentligen självklart.
“Om mamma vill hem så ska vi förstås hjälpa henne med skjuts” svarade vi. Jag kör helt enkelt hem henne.
Så på den vägen blev det. Jag och min syster hämtade mamma i förra veckan och spände fast henne ordentligt i baksätet. I Järpen tog Sara emot så fint.
Men varför fick jag inte vara med på hela mammas sista resa? Varför ringde de inte från boendet den där lördagskvällen som de hade lovat?
Det har jag frågat mig och grubblat över sedan dess.
Mamma var medtagen och sov mest under kvällen men inget tyder på att hon inte var kontaktbar. Kanske hade hon känt igen våra röster, till och med kunnat förstå när vi berättade om allt vi upplevt tillsammans, om alla hennes barnbarn och deras familjer, om hur vinterns första snö börjat lägga sig i fjälldalen där hon växte upp. Eller känna en välbekant beröring, när vi kramade henne och strök hennes kind.
Kanske hade hon dragit sig till minnes. Och fått somna in i tankarna.
Ingen sjuksköterska kom och undersökte mamma under kvällen, trots vårdpersonalens larm, på grund av dålig kommunikation och oklara rutiner. Joursköterskan som var i tjänst fanns på ett annat boende inom vårdkoncernen och förstod aldrig allvaret.
Journalanteckningar “glömdes bort” och mätvärdet som visade svag syresättning av blodet avfärdades som en felmätning.
Enligt hälso och sjukvårdsförordningen (2017:80 paragraf 3) ansvarar verksamhetschefen hos en vårdgivare för “att närstående omedelbart underrättas när en patient avlider eller en patients tillstånd allvarligt försämras.”
Så skedde inte.
“Då den boende inte har givit uttryck för smärta eller ångest och hon inte heller varit själv i dödsögonblicket så är bedömningen att detta inte är en allvarlig vårdskada.
Att anhöriga inte har fått kännedom om det hastigt försämrade tillståndet
och inte kunde närvara är ytterst beklagligt, men bedöms inte som allvarlig
vårdskada i bemärkelsen”, skriver äldreboendet i en rapport om mammas bortgång.
När vårdkedjan så uppenbart brister, när tillståndet för en svårt sjuk 93-årig kvinna snabbt försämras och bristerna gör att hon och hennes närmaste inte ges möjlighet att ta avsked tillsammans.
Skulle inte det vara allvarligt misslyckande för vården? Det har jag svårt att begripa.
Att sitta i värmen och svettas är mitt sätt att samla tankarna.
Efteråt, när jag går ut i den kalla kvällsluften på verandan för att kyla ner min upphettade kropp, spelar jag ofta Bruce Springsteen. Jag krämar på ljudet, ordentligt!
Det är som att musiken får luft, studsar mot träden runt stugan och far iväg upp mot stjärnorna och fåglarna.
Hela processen, inbillar jag mig, får mina tankar att frigöra sig.
Bruce Springsteen och E-street Band inledde sin nya Europaturne i Manchester för en vecka sedan.
När han var framme vid “My city in Ruins” i låtlistan satte sig Bruce ner på scenkanten framför jättepubliken och sa bland annat följande ord:
“Mitt hem, det Amerika som jag älskar, det Amerika jag skrivit om, som har varit som ett ljus av hopp och frihet i 250 år, är just nu i händerna på en korrupt, inkompetent, förrädisk administration”
Springsteens “tal” har sedan dess delats överallt och vänts ut och in på i olika forum. Det har också startat en diskussion om bojkott, om att en världsstjärna som Bruce ska hålla sig borta från politik.
Ett sånt struntprat.
Bruce Springsteen är sedan länge en av mina följeslagare genom livet. Varje gång vi trängs på en utsåld fotbollsplan och han låter första ackordet i “Racing In The Street” klinga ut så skrivs ett nytt kapitel inombords.
Kanske är det för känslan att Bruce spelar enbart för mig fast vi står där tillsammans med 70.000 fans i publiken. Eller helt enkelt spelglädjen?
Framförallt har han aldrig släppt sin bakgrund, som arbetargrabb uppväxt i en småstad i USA präglat av starka politiska motsättningar.
På några få textrader lyckas Bruce berätta en hel livshistoria jag kan förstå och ta till mig, som ett dokument om vad samhället gör med enskilda människor.
Efter polisskjutningen av Amadou Diallo, en student från Guinea, som dödades 1999 skrev Bruce låten American Skin (41 Shots). Inför en serie livekonserter i Madison Square Garden krävde Rudi Giuliano, då borgmästare i New York senare Donald Trumps advokat, att låten skulle stoppas. Så blev det förstås inte.
I så ofta spelade Born In The USA synliggör han ödet som drabbade många bortglömda krigsskadade veteraner från Vietnam. Hur de fick sina liv förstörda.
Bruce Springsteen leder en musikindustri med styrkan att utmana makten.
Svaret som presidenten levererade på Bruce ord från scenkanten i Manchester var såväl oväntat ordrikt, som förlöjligande och hotfullt:
”Det här torkade sviskonet till rockstjärna (hans hud är helt atropisk!) borde verkligen hålla käften tills han kommer tillbaka till det här Landet. Sen får vi se hur det går för honom!” lät Donald Trump meddela.
Kan det vara ett tecken på att hotet tas på allvar i Vita huset? För det går ju att dra historiska paralleller med just Vietnamkriget.
Sex miljoner vietnameser dödades. Dokumentärserien “Vändpunkten” som nyligen lagts ut på Netflix ger en nyttig påminnelse om terrorbombningar, nedbrända byar, övergrepp på civilbefolkningen, gamla, kvinnor och barn.
Fyra studenter på Kent State University i Ohio sköts ihjäl och nio skadades av nationalgardet 1970 under en demonstration mot kriget.
Grävande journalister avslöjade att Richard Nixon skickade tusentals amerikanska soldater mot döden i Vietnam för att vinna nästa presidentval trots att han visste att kriget var meningslöst (historien bakom filmen The Post).
Insikten om att människor var lurade av sina politiker och ledare startade till sist massprotesterna mot kriget. På Norra Bantorget i Stockholm samlades 1972 50.000 demonstranter i protest mot bombningarna av Vietnam.
Men det behövdes en vändpunkt. En tändande gnista.
Jag har alltid hört samhällskritik och ifrågasättande i Bruce Springsteens musik men aldrig lika tydligt som nu. Det känns som en viktig tanke som behöver frigöras
Därför skruvar jag upp volymen några snäpp till på min veranda. Och med den här texten ge mitt bidrag till att Bruce Springsteens ord lyfter ännu högre och får vingar som fåglarna.
Ni kommer väl ihåg refrängen från Dancing in the Dark:
Möjligheten att vrida och vända på frågor och svar fryser inne. Frågvisa journalister får det svårare att söka svar på komplicerade frågor i olika rättsdatabaser efter domar i Högsta domstolen
“Det var värst vad du är frågvis idag.” hörde jag ofta vuxna i min omgivning säga. Med uppmuntran i rösten, angelägna om att bejaka barnets nyfikenhet på allt nytt och intressant.
Med stort tålamod svarade de på frågor om varför vuxna såg så gamla ut, om nästa station på tunnelbanan och hur mammas goda kanelbullar kom till? Eller vad det nu var för tankar som plötsligt flög förbi min unga hjärna.
Men i stunder när mitt ihärdiga frågande blev alltför tröttsamt hände det också att de sa ifrån: “Nä, nu får du sluta tjata”.
Frågvis är egentligen ett fantastiskt ord. Sju bokstäver som ger hela receptet på ett angreppssätt för att förstå sin omvärld: “Fråga för att bli vis. Skapa vishet och kunskap.”
Helt nödvändigt för till exempel ett barns utveckling. Det tror jag de flesta begriper.
Att jag mest möttes av glada tillrop för mitt frågande är jag idag mycket tacksam för. Jag lärde mig att söka fakta på olika sätt. Biblioteket i Högdalen fick många besök, jag hoppas att det finns kvar.
Alternativet hade varit att tvingas vara tyst och i värsta fall möta tillvaron med likgiltighet och ointresse (motsatsord till frågvis) för vad som hände omkring mig.
Nu blev frågvisheten mitt yrke, som journalist där det viktigaste arbetsverktyget är att ställa frågor utan annan agenda än att människor i allmänhet har rätt att få veta mer.
Vad jag inte begriper är att vår arbetsmetod så ofta saboteras utan att det väcker starka reaktioner och protester.
Jag tänker på det varje gång jag hör eller läser om nyheter där journalister inte längre vare sig får göra intervjuer eller ställa frågor och berövas möjligheten till följdfrågor.
Svaren blir istället ett intetsägande uttalande via mejl. I bästa fall, annars tystnad. Försök vara frågvis i en mejlbox så får du se hur bra det går.
Att inte ställa upp har blivit en accepterad vana hos de som styr och ställer, men vem bryr sig? Få, inte alltid ens vi journalister, orkar säga ifrån: Det här är inte okej!
Den som vill förstå hur saker och ting hänger ihop måste också kunna vrida och vända på både frågor och svar.
Frågvishet behöver bejakas, inte sopas under mattan som något obekvämt.
Ett aktuellt fall är cheferna för fyra AP-fonder som vägrade svara SVT:s frågor om hur det gick till när nästan sex miljarder av våra pensionspengar gick upp i rök i Northvolts konkurs.
Kan det bero på det jobbiga som ofrånkomligen kommer med egenskapen att vara frågvis? Det som fick mina nära vuxna att till slut försöka få slut på tjatandet.
Alltså, tydligare kan det väl inte sägas. Frågvisa journalister kan vara jobbiga, men är nödvändiga. Det ingår i jobbet att svara och förklara varför pensionspengar försvinner.
Jag undrar om alla dessa – politiker och makthavare – verkligen inser vad de riskerar när de ena stunden bergsäkert försvarar värdet av stark journalistik för att i nästa ögonblick med alla medel flyr från att behöva svara på frågor.
Vill de hellre se ett samhälle byggt på ointresse och likgiltighet?
Jag har mycket svårt att tro att de inte med glädje uppmuntrar sina barn att vara frågvisa.
Att tala med dubbla tungor är ett annat sätt att beskriva dubbelmoral som jag minns från indianböckerna jag lånade där på biblioteket.
Tiomilastart i Nynäshamn 2024. Årets tävling startar i Finspång på lördag
Varför är Donald Trump rädd för orientering? Så till den grad att han försöker förbjuda ordet från att användas.
Min fina idrott. Så fort jag hör något nytt sägas om orientering väcks många minnen.
På resor runt om i Sverige när vi råkade passera förbi en skogsbacke där någon dramatisk kontrolltagning utspelat sig i mitt tidigare liv brukade jag utsätta övriga familjemedlemmar i bilen för livfulla berättelser om vad som hänt just där och då.
Intresset var väl, så att säga, ganska ljummet.
Numera hanterar jag det hela mer introvert. Och låter filmsekvenser från gamla orienteringslopp spelas upp i mitt eget inre.
En alldeles särskild plats har Tiomilaorienteringen som avgörs i början av maj varje år.
Jag kan fortfarande se hur jag på egen hand letar mig fram i mörkret till ett par svåra kontroller i täten för en stor klunga löpare på min allra första Tiomilasträcka. Jag återupplever känslan av den bamsekram lagkamraterna gav mig efter loppet. Runt halsen hängde en träbit som symbolisk budkavle och textraden ”självvald väg genom okänd mark” fanns upptryckt som programförklaring för det vi sysslade med. Om jag minns rätt, sisådär 50 år senare?
Jag tror väl det hela var tänkt som påminnelse om århundraden långt före Starlink och mobiler när budkavlen gick mellan människor, från by till by och varnade för krig, rövare, orostider med uppmaning till motstånd.
Nu undrar jag om det kan vara någonstans i de här tankebanorna som skälen bakom Trumps svårbergripliga krav på att ordet orientering ska bannlysas går att spåra? Han har svårt för folk som är bra på att orientera sig i sin omvärld, helt enkelt. Det stör hans “main-plan”.
Att USA:s president har koll på Tiomila är nog för mycket begärt. Årets tävling startar förresten i Finspång på lördag. Däremot är historien full av härskare som byggt sitt välde och rikedom på att förbjuda rätten för människor att uttrycka sig fritt om var de och deras samhälle är på väg.
Nu ser historien ut att upprepa sig. Men ju fler vi är som kan orientera oss fram i livet, hitta vår egen väg och dessutom med en exakt karta över terrängen i handen, desto större hot mot Trump. Kan han tänka?
Det är ett övergrepp på min gamla orienterarsjäl, men framförallt otroligt skrämmande. Var för sig berättar ord som rasism, funktionshinder, transpersoner, klimatkris och etnicitet otaliga livshistorier om var och en av oss.
Sammantaget visar förbudslistan, avslöjad av New York Times, med 250 ord och begrepp som Trump och hans gäng försöker stoppa spridningen av hur ett instängt samhälle byggs upp.
Myndigheter, skolor, offentligt anställda, forskare med flera förväntas rensa sitt språk enligt den från Vita huset givna mallen. Annars väntar, förutom allmänt hat och kränkningar i sociala medier, hot om åtal, skrotad finansiering, utvisning eller nekat USA-visum.
Häromdagen såg jag ett nyhetsinslag om en cancerforskare som protesterade mot att hon plötsligt tvingas censurera sig själv för att inte förlora det ekonomiska stödet till sin forskning.
Mest skrämmande är att inga spärrar slagit till i USA:s demokratiska system och sagt stopp.
Jämfört med maktens tungviktare som inte ens behöver formulera riktiga ord utan det räcker med att andas fram en stavelse för att världen ska gå i spinn så inser jag att ni är få som läser det här.
Men å andra sidan är det kanske nu som många bäckar små behövs som mest.
Mitt jobb har ofta handlat om att sprida ordet i form av journalistik. Så därför – här kommer 50 av de ord som Trump vill stoppa.
”Hur tror du det känns för mig att stå här i blötan dag efter dag istället för att bada i vit, fluffig, kall nysnö”
Rode rossa och swix silverklister.
Min standardvallning under skidorna den här säsongen
Is, snömos, barr och barfläckar i spåret hela vägen nere vid ån.
Över Sönkmyrarna snöblandat regn och hård vind. Tar till höger förbi vindskyddet vid Vackermon i fjällkanten och får vinden i ryggen.
Sedan upp mot högsta punkten, 668 meter över havet.
Lite torrare snö, får slå bort iskristaller som börjar frysa i klistret.
Ändå kanske, tre, fyra, fem eller åtta plusgrader i luften.
När var det kallt och minus senast?
Har slutat att bry mig.
En sån skitvinter.
Jag är framme vid vändpunkten. Spåret gör en nittio graders sväng innan det bär av utför. En känsla av befrielse, efter åtta kilometer uppförsbacke.
Solen brukar glimma till genom molnen här uppe. Så även nu.
Häller upp lite te ur termosen i midjeväskan.
Säger hej på dig till min kompis. Kul att ses..igen! Efterlängtat, faktiskt.
Och kompisen, det är absolut inte vem som helst. Utan en gammal grå och torr gran. Barr och kvistar är borta sedan länge, kvar finns bara stammen och några grenar. En torraka alltså, som fortfarande står pall, stolt och uppkäftigt sträckt mot himlen i sitt eget universum ensam ute på myren.
En pålitlig observatör av naturens skiftningar, genom årtionden, kanske århundraden.
Med andra ord alltid intressant att småsnacka, tänker jag. Nu när vi äntligen ses. Ett “hur är läget-snack över en kopp te” så att säga.
Jodå, det är en jäkla skitvinter. Vi är helt överens.
“Visst, titta bara på mig, jag är gammal och skraltig och naturen måste få ha sin gång men nu är det allvar, det måste väl folk fatta. Hur ska jag kunna se mina arvtagare i ögonen om snön här uppe helt försvinner i framtiden. Tänk själv. Så sorgligt” säger kompisen mycket bittert.
Regn och klisterföre i början av april är i och för sig inget avvikande. Men hur länge var det sedan jag senast åkte på nysnö och vanlig kallvalla på burk, tänker jag?
Jag minns inte. En månad eller två?
Han, hon eller hen som en gång var en frodig grön gran ruskar bekymrat på sig.
Jag tänker att jag borde logga in i SMHI:s statistikverktyg och söka efter jämförelser och tabeller från tidigare år.
Hur många dagar med regn och plusgrader har vi inte suckat över den här vintern, egentligen?
Nästan som en reflex säger min hjärna inskolad efter alla år som journalist åt mig att här behövs ännu fler användbara fakta. Fram med bevisen!
Så kanske ännu ett avslöjande får fler med makt och pengar att våga se min kompis i vitögat.
Den torra trädstammen knackar mig förmanande på axeln. “Kom igen, skärp dig. Det är oväsentligt. Den punkten är redan passerad. Det är ju bara att se sig omkring. Hur tror du det känns för mig att stå här i blötan dag efter dag istället för att bada i vit, fluffig, kall nysnö”.
Jag skakar ur de sista dropparna i termosmuggen.
Från vändpunkten är det enkelt. Skön, slingrande utförsåkning i ett vackert skidspår. Vad som behöver göras är självklart, stå bara på benen och var försiktig i branten så att du inte kraschlandar i skogen.
Efter bara några hundra meters åkning börjar blåbärsris och rötter sticka upp framför skidorna igen.
Tyvärr har min kompis nog rätt. Skitvintern är inte den sista.
“Borde vi inte känna sorg? Nu när snön försvinner från oss. Vad skulle vi kalla en sådan sorg? Snösorg?
Sverker Sörlin, författare och historiker, i boken Snö.
En snabb och aggressiv infektion gjorde att hennes tunna kropp inte orkade stå emot längre.
Efter 93 år.
Martha Lindeberg, Matti Rödin. äldsta barnet till Konrad och Emma högt uppe på Edsåsen, har gått ur tiden.
Vår älskade mamma, mor till mig och mina syskon Agneta och Niclas, med tio barnbarn och 13 barnbarnsbarn.
Hon gick själv i mitten av 1930-talet nerför branta backen till första dagen i småskolan som fortfarande står kvar precis intill vägen genom byn.
Hon upplevde hur vi alla tog våra första andetag. Och stapplade ut i världen.
Hon tog vägen till sjuksköterskeskolan på Kungsholmen, Stadshusets blå hall, några stenkast därifrån, och första dansen med pappa Gösta. En södergrabb, son till skräddaren från Gnesta och hushållerskan från Småland. Efter den kvällen följde ni varandra nära genom livet tills en natt för fem år sedan då pappa plötsligt rycktes bort
En torsdag i januari begravs mamma i Brännkyrka Kyrka, nära tunnelbanans gröna linje där hon och pappa valde att slå ner sina bopålar och vi barn växte upp. I kyrkan där hon sjöng i kören.
Egentligen är det fel att säga att hon har gått bort.
Kanske var det så att hon kände att det var dags att komma hem.
Sista gången vi samtalade berättade jag hur snön börjat lägga sig runt stugan Edsåsdalen. Minnen väcktes till liv i din själ, trots att vår kontakt via facetime var ytterst begränsad. Där borde man vara, sa du med klarhet i rösten. Det sista jag hörde dig säga.
Nu är du hemma hos pappa igen.
En fin sommardag om några månader kommer du resa med oss tillbaka och spridas för vinden i minneslunden vid Undersåkers Kyrka.
Du får som du ville: Vi kommer vinka när vi kör förbi.
“Stihken” kan från sydsamiska översättas som “platsen där renarna självmant stannar”
Nu närmar sig striden om fjällområdet i södra Västerbotten ett avgörande.
Företaget Vilhelmina Mineral vill öppna den nedlagda Stekenjokkgruvan. Jakten på eftertraktade mineraler står mot rennäringens möjligheter att utvecklas, två riksintressen mot varandra. Vem har rätt att använda marken?
Sommaren 2024 skrev jag en serie för Västerbottens-Kuriren om gruvplanerna i Stekenjokk. I oktober godkände Bergsstaten att en ny gruva öppnas för att bryta malm i området som bolaget ansökt om. Den andra delen av ansökan om att åter öppna den gamla Stekenjokkgruvan sa myndigheten nej till.
Men gruvstriden fortsätter. Både gruvföretaget och samebyarna har begärt att regeringen ändrar besluten. Och trycket på att få fram fler sällsynta metaller på nära håll har blivit ännu starkare.
Om du vill följa hur det går kommer jag försöka berätta vad som händer i bloggen.
Artiklarna från Västerbottens-Kuriren finns samlade här om du vill läsa mer.
För oss är det som att leva under ständigt hot. Planerna på ny gruvbrytning i Stekenjokk kommer slå hårt mot rennäringen, säger Laila Daerga och Åsa Baer från Vilhelmina Södra sameby.
Vi möts av en oväntad syn på fjällheden. Runda rör sticker upp ur marken. En halv meter höga, av metall. Som skorstenar. Men ur rören kommer ingen rök utan vatten som oavbrutet pulserar upp ur underjorden. Från dränkta gruvgångar flera hundra meter ner. Som en rest av Stekenjokkgruvan som stängdes för 36 år sedan. Nu kan den komma att öppnas igen.
– Jag kommer ihåg vilken lättnad det var när gruvan stängde. Vi tänkte att nu har vi gjort vårt, säger Laila Daerga, från Vilhelmina Södra sameby.
Vildmarksvägen över kalfjället är Sveriges högst belägna asfaltväg. Varje år under högsäsong från juni till augusti passerar nära 40000 fordon här.
Jag vill tro att sunt förnuft får råda. En grön omställning är inte grön om den sker på vår bekostnad, säger Laila Daerga, Vilhelmina Södra sameby.
På parkeringen i Stekenjokk med utsikt över två konstgjorda dammar som kom till när gruvan vattenfylldes efter nedläggningen står rader av husbilar uppställda..
Om brytningen återupptas måste gruvan tömmas på 2,4 miljoner kubikmeter vatten. Tömningen väntas pågå i ett år. Hela arbetet med att restaurera och göra gruvan klar för ny drift beräknas ta två år. Investeringar på 600-800 miljoner kronor krävs, enligt gruvföretaget Vilhelmina Mineral.
Laila tillsammans med Åsa Baer, företagare och renägare, visar vägen över fjället. Vid en liten bäck hittar vi fler borrhål och järnstolpar, kvarlämningar från slutet av 1960-talet då ett hundratal provborrningar gjordes för att kartlägga malmfyndigheten.
Proverna visade att cirka 15 miljoner ton, koppar, zink och silver fanns nere i berget.
– Vi har försökt tjata på länsstyrelsen och SGU om att få bort allt skrot som finns kvar på fjället. Men förgäves. Rören har klassats som en arbetsmiljörisk, de är farliga för renskötarna som kör skoter och inte ser var rören sticker upp under snön, säger Åsa Baer.
Ungefär hälften av malmen plockades upp när gruvan var i drift. Vilhelmina Mineral anger i sin ansökan om nytt gruvtillstånd att mineralerna räcker för brytning i minst 15 år.
Företaget började ansöka om tillstånd för gruvbrytning 2011. Ärendet är det äldsta som väntar på ett avgörande hos myndigheten Bergsstaten. Nu i sommar planerar länsstyrelsen i Västerbotten att komma med sitt slutliga yttrande.
För samebyarna Vilhelmina Södra och Voernese i norra Jämtland innebär det fortsättningen på en plågsam process som pågått i mer än 50 år.
– Jag minns också känslan av panik hos många äldre när de började prata om att starta gruvan igen. Vi tänkte nog alla nej, nej. Inte nu igen. Många drog slutsatsen att om vår talan inte blivit lyssnad på då så blir det likadant igen, säger Laila Daerga.
Det är gamla rötter som rivs upp. I september 1970 höll dåvarande Bergmästaren en förrättning i Stekenjokk. Syftet var att fastställa samebyarnas ersättning ifall en gruva skulle öppnas. Protokollet som finns att läsa på Riksarkivet avslöjar att två statliga tjänstemän, en konsult och en ombudsman från gruvföretaget LKAB, flögs upp från Stockholm till mötet. Men representanter för rennäringen var inte inbjudna.
Vi har försökt få länsstyrelsen och SGU att se till att skrot som finns kvar efter den förra gruvbrytningen tas bort, men hittills utan resultat, säger Åsa Baer, Vilhelmina Södra sameby
Några veckor senare protesterade Svenska samernas riksförbund kraftigt mot att samebyarna uteslutits.
– Ser man historiskt så har samerna haft väldigt lite framgång, säger Åsa Baer och tycker sig känna igen samma mönster även i dag.
– För oss är det som att leva med ett ständigt hot. Alla måste förstå hur påfrestande det är. Varje ny exploatering skär i hjärtat. Vi är ständigt i minoritet när man pratar om den stora massans bästa, förklarar Laila Daerga.
Frågan om nytt bryttillstånd i Stekenjokk avgjordes första gången 2014. Ansökan avslogs. Riksintresset för rennäringen gick före. Även om gruvbrytning var möjlig så skulle nyttan inte uppväga de negativa effekterna för samebyarna, menade Bergsstaten i sitt beslut.
Vilhelmina Mineral överklagade till regeringen och kom med ett nytt förslag om brytning under jord i sju dagars skift från november till början av maj.
Vildmarksvägen ska enligt ansökan öppnas vintertid och malmen köras med lastbil sex mil förbi Stora Blåsjön och genom Voernese samebys marker till Joma gruva i Norge för upparbetning. Antalet lastbilstransporter beräknas bli 56 per dygn tur och retur.
Förslaget innebär en unik anpassning till rennäringen. Gruvbrytningen kan pågå under en period när Stekenjokk inte används för renbete eller som kalvningsland, anser Vilhelmina Mineral. Störningszonen kring gruvan uppskattas till som mest en kilometer.
Samernas erfarenhet säger däremot att renarna kommer dra sig undan minst en halvmil och längre än så från en gruva.
– Det är rent provocerande. Renkalvar föds inte på ett speciellt datum. De har fel på alla punkter. Här tar man sig rätten från bolagets sida att kunna något om renskötsel som man absolut inte kan. Det finns forskning och belägg för att området där renarna kommer utsättas för störningar är betydligt större än vad de tror, säger Åsa Baer.
– Egentligen borde saken vara rätt enkel. Stekenjokk är våra året runt marker. Vi har rätt att vara där när vi behöver. Vi ser redan hur ett varmare klimat gör att villkoren för renskötsel ändras. Senaste vintrarna kom snön knappt före jul. Vem vet hur det ser ut om fem eller tio år?
Vilhelmina Mineral å sin sida menar att förslaget på gruvbrytning under sex månader per år är väl underbyggt och skriver att “de två riksintressena – gruvnäring och renskötsel – kan verka sida vid sida i det berörda området” i sin ansökan.
Men konstaterar också att “För att detta skall fungera optimalt krävs att en god dialog upprättas mellan Bolaget och samebyn”.
Samebyarna anklagas i ett yttrande från Vilhelmina Mineral för att “under senare år ha undvikit att samarbeta trots upprepade försök från bolagets sida att initiera dialog”
Laila Daerga berättar hur en stor diskussion inom samebyn om att vara med i processen eller inte uppstod när de nya gruvplanerna först blev kända.
– Vi landade i att vår största chans att kunna påverka var att delta, säger hon.
Gruvföretaget som då hette IGE Nordic och samebyarna kom överens om att göra en social konsekvensbeskrivning.
– Vi ville även få fram de mjuka värdena. Bolaget anlitade en konsult som var med under slakten. Vi ville att så många som möjligt av våra medlemmar skulle bli intervjuade. Men det fanns också en överenskommelse om sekretess. Det var lite känsligt, inget av det som kom fram fick föras vidare utan vårt godkännande, berättar Laila Daerga.
Försöket med dialog blev en besvikelse. Samebyarna tyckte att mycket som skrevs i slutrapporten var felaktigt. Trots det såldes uppgifterna vidare till Vilhelmina Mineral och har utnyttjats i den fortsatta tillståndsprocessen, berättar Åsa Baer.
– Ett rent avtalsbrott. Så jag vet inte om det skulle vara meningsfullt för oss att delta mer. Vi har sagt vårt och de lyssnar inte. I slutändan hamnar vi väl i en domstol i alla fall, säger hon.
Ett av samebyarnas tyngsta argument mot Vilhelmina Minerals ansökan är att den utgår från gamla uppgifter som inte visar hur det samlade intrånget mot rennäringen har ökat. Bolaget hävdar att om renskötsel och gruvan har kunnat samexistera tidigare så borde det möjligt igen.
– Att vi inte drabbades förra gången gruvan var i drift är helt enkelt inte sant, säger Åsa Baer. Hon pekar ut över fjällplatån och visar på kartan hur området samebyn kan använda gradvis minskar på grund av tryck från olika håll. Mycket har ändrats på tio år.
– Där har du länsgränsen och gränsen mot Norge. Här ligger gruvdammarna och en svår passage över Saxån. Och det är inte många kilometer upp till Ransarån och Vilhelmina Norras marker.
Att renarna inte får betesro är ett stort bekymmer. De blir svagare, kalvarna får svårare att klara sig, förklarar Laila Daerga:
– Renarna tvingas hela tiden flytta på sig för att få lugn och ro. Flertalet störningar av mänsklig aktivitet ger en dominoeffekt. I Stekenjokk har vi redan Vildmarksvägen, mycket turister och i värsta fall en ny gruva.
Konkurrensen om marken har hårdnat. Samtidigt som samebyarna försöker utveckla sin näring genom vidareförädling och en anläggning för styckning av renkött
– Folk som pratar om utveckling och ekonomi glömmer bort många arbetstillfällen som rennäringen skapar. Inte bara för oss själva utan för tjänster som vi använder, till exempel åkerier, helikopterföretag och slakterier. Vi är ingen attraktion att visa upp, utan företagare, säger Laila Daerga.
Vilhelmina Mineral beräknar antalet jobb i gruvan i Stekenjokk till ett femtiotal. Totalt med anläggningen i norska Joma ska antalet anställda vara 165. Samtliga berörda kommuner har i olika yttranden pekat på värdet av positiva effekter för näringsliv och arbetsmarknad.
– Många drömmer nog om 1970-talet med en massa människor och nya affärer här. Men tittar man sig omkring nuförtiden så handlar det mer om arbetspendling under en kortare tid, säger Åsa Baer men tror ändå att Vilhelmina Mineral till slut får grönt ljus. Jakten på att få fram fler sällsynta mineraler och minska behovet av import till Sverige och EU kommer att väga över.
Laila Daerga är mer hoppfull om att samebyarnas möjlighet till utveckling tas på allvar.
– En grön omställning är inte grön om den sker på vår bekostnad. Jag ser ingen logik i det. Jag vill tro att sunt förnuft får råda. Att de som bestämmer kommer till insikt om att det här är helt galet, ett för högt pris för så lite, säger hon.
I tretton år har Peter Hjorth försökt få klartecken för att starta den nedlagda gruvan i Stekenjokk. Nu tror han att beslutet är nära.
– Vi skulle bli mycket förvånade om länsstyrelsen inte tillstyrker bearbetningskoncessionen och att den sedan godkänns av Bergsstaten, säger Peter Hjorth, VD och delägare i gruvkoncernen Bluelake Mineral.
Öppnas gruvan kan det bli en mycket lönsam affär.
Nya gruvor väcker ofta hård debatt. Konflikterna gäller om mark och naturtillgångar långsiktigt utnyttjas på bästa sätt.
Perspektivet är detsamma som under vattenkraftsutbyggnaden i Norrland. Hur stora ingrepp kan människor som bor och lever närmast en gruva utsättas för till priset av det allmännas bästa?
– Om man inte kan tillåta den här typen av gruvverksamhet blir det svårt att tillåta något projekt överhuvudtaget. Vi har gjort vårt yttersta för att minimera den negativa effekten på rennäringen, säger Peter Hjorth.
Ett argument till varför han tror på ett snart ja till gruvan är ett påtagligt ändrat politiskt klimat. Sedan i maj är EU:s krav på ökad utvinningen av kritiska råvaror en del av svensk lag.
– För tio år sedan var synen på gruvor väldigt negativ. Nu är situationen en helt annan. Politiska beslutsfattare vill att vi tar vara på de mineraltillgångar som finns för den gröna omställningen. Men då måste man också försöka hitta bra lösningar. Malmen i Stekenjokk ligger ju där den ligger, säger han.
Oavsett åsikt i gruvfrågan så är en sak klar: För att vara gruventreprenör krävs mycket stort tålamod och penningstarka investerare. Peter Hjorth menar att åtgärderna som nu görs från politiskt håll för att snabba på besluten är nödvändiga.
– Hittills har vi lagt ner nära 50 miljoner på ansökan och olika undersökningar. Jag har svårt att förstå varför det tar så lång tid. Det är väldigt frustrerande men vi kommer att hålla på så länge det behövs för att få starta, säger han.
Å andra sidan. Jakten på åtråvärda mineraler drivs inte enbart av strävan mot ett mer hållbart samhälle. Öppnas gruvan i Stekenjokk kan den, tillsammans med norska Jomagruvan som också ägs av Bluelake Mineral, bli en fin affär för aktieägarna.
Sjunkande världsmarknadspriser på koppar och zink knäckte Stekenjokkgruvan när Boliden drev den på 1980-talet. Nu är utvecklingen totalt motsatt, priserna pressas upp till helt nya nivåer.
Framförallt kan ökande efterfrågan på koppar ge goda vinstmarginaler. Priset har stadigt pekat uppåt de senaste fem åren.
Peter Hjorth räknar med en årsomsättning kring en miljard kronor och en möjlig lönsamhet närmare 50 procent på sista raden med nuvarande prisnivå.
– Det finns goda marginaler och projektet skulle kunna tåla en halvering av metallpriserna. Det känns mycket positivt att veta att vi kan bli en stabil arbetsgivare och en bra ekonomisk motor i regionen, säger han.
Men än så länge saknas både tillstånd för gruvbrytning och en godkänd miljöprövning. När myndigheten Bergsstaten förra gången 2014 avslog ansökan om bearbetningskoncession var motiveringen att riksintresset för rennäringen i Stekenjokk vägde tyngre.
– Vi ville inte ge upp. När vi köpte majoriteten av gruvprojektet i Joma blev det möjligt att arbeta fram en lösning med gruvbrytning i Stekenjokk enbart vintertid och där malmen transporteras till Norge för anrikning och slutlig deponi av avgångsmassa, säger Peter Hjorth om förslaget som nu ligger på Bergsstatens bord.
Det är Vilhelmina Mineral, dotterföretag till Bluelake Mineral, som står bakom ansökan. Företaget planerar att återställa den gamla gruvan och börja bryta ett område med tidigare orörd malm. Gruvdriften ska vara igång från november till början av maj.
Förslaget innebär att Vildmarksvägen över fjället hålls öppen åtminstone för malmtransporter under vintern. Malmen beräknas enligt ansökan räcka i 15 år. Gruvan ska ge totalt 165 nya arbetstillfällen, varav 50 i Stekenjokk.
I Joma har beslutsprocessen kommit längre i och med att Röyrvik kommun inte använt sitt veto utan godkänt detaljplanen för ett industriområde kring gruvan. Eftersom norska Sametinget protesterat är nästa steg att Norges kommundepartement säger ja eller nej.
På svenska sidan har länsstyrelsen i Jämtland tidigare tillstyrkt brytning i den del av gruvan som tillhör Jämtlands län. I Västerbotten anser länsstyrelsen att gruvplanerna inte bryter mot artskyddet enligt Natura 2000-reglerna.
Samebyarna och Sametinget begär fortfarande att gruvplanerna helt stoppas. “Det kan inte nog påpekas att Stekenjokk omfattas av Vilhelmina Södras året runt marker som de har rätt till och ska ha möjlighet att nyttja året runt”, skriver samebyns ombud till länsstyrelsen i Västerbotten.
Avgörande är hur stort hot gruvbrytningen bedöms vara mot möjligheten att driva rennäring i framtiden.
– Vad jag vet finns ingen annan som planerar gruvdrift halvårsvis för att inte störa rennäringen. Det är den viktigaste enskilda åtgärden som går att göra. Det får stora ekonomiska konsekvenser men är ändå en rimlig åtgärd. Att vi inte tagit vårt ansvar gentemot rennäringen stämmer inte, säger Peter Hjorth.
Bluelake Mineral har låtit ett konsultföretag kartlägga spår av ren i Stekenjokk under vintrarna när gruvbrytning är aktuell.
Enligt företagets rapport till länsstyrelsen genomfördes totalt 97 mätningar fördelat på sex punkter längs Vildmarksvägen och vid gruvan mellan åren 2020 och 2024.
– Vi har haft personer där uppe som har observerat och dokumenterat under fem år. Man måste kunna utgå från fakta. I princip gjordes väldigt få eller inga observationer av renar. Så att vi skulle störa renarna är en ekvation som inte går ihop.
För Peter Hjorth är det inte frågan om antingen rennäring eller en gruva utan både och. Han efterlyser ett tydligt myndighetsbeslut som visar under vilka villkor de två riksintressena kan fungera parallellt.
Att det är möjligt är han övertygad om:
– Påverkan måste bli väldigt begränsad när vi säsongsanpassat verksamheten. Får vi godkänt ska vi självklart lägga mer tid och resurser pengar på en bra löpande dialog med rennäringen. Jag hoppas vi kan plocka ner konfliktnivån.
– Men först måste vi få ett beslut så vi vet vad som gäller, säger Peter Hjorth och utgår från att ett avgörande inte kan vara så långt borta.
Hans Lindebergs blogg 