Hans Lindebergs blogg

#Födelsedagnr66 (Skrivet 10 januari 2024)

En liten jävel har flyttat in i min kropp.

Och han uppför sig inte direkt så hänsynsfullt som man kan begära av en objuden gäst.

Tvärtom.

Han bökar runt i musklerna. Tar sig in i blodkärl och andra smådelar och ställer till med obegriplig oreda.

Han gör så min rörelseapparat stelnar till, knakar och värker, ibland alldeles förbannat.

Jag är övertygad om att det är en han med tanke på att det känns som han käkar upp mina muskler inifrån.

En kompis skrev och frågade om läget. Svarade att jag går som en hundraårsgubbe, (ber om ursäkt om någon känner sig utpekad) Alls inte med 66-årsgång.

Vi åkte till en spelning med Winnerbäck. Då passade han på att jäklas lite extra. Ryggmuskler och benen var som fastlåsta i ett skruvstäd under promenaden till Spektrum i Trondheim. En rad nitiska norska säkerhetsvakter försökte tvinga in oss på läktarna men att sitta på en stol var helt enkelt otänkbart.

Vi fick stå utrymningsgången ovanför. Men W var bra.

Inget konstigt tänkte jag i september när ena axeln hörde av sig mer än vanligt. Skavanker då och då hör till för mig som varit van att kuta kluriga nattorienteringssträckor, åkt långa skidmil och obehindrat trampat runt på cykeln.

Samtidigt som år och födelsedagar passerat.

Det går väl över. Ont ska med ont fördrivas. Men inte, den här gången.

Värken och stelheten spred sig till andra axeln, ner i ryggen, höfterna och benen.

Kroppens stora muskelgrupper angripna.

Kanske kom den jäveln för att säga att nu är det paytime för den skuld som en gång måste betalas, den till en sliten kropp.

Mest förbannad är jag över oförskämdheten. Att presentera sig och berätta vem man är tillhör allmänt hyfs när någon flyttar in.

Särskilt så in på livet. In i min kropp.

Det kändes så skönt när han ett tag verkade vara på väg att avslöja sig. Jag fick en medicin som skulle få honom på bättre humör.

Men han smet undan, kröp tillbaka in i sin håla och gömde sig igen.

Undersökningar, värktabletter och provtagningarna fortsatte, hittills med negativt resultat, vilket också gjort att några riktigt otäcka diagnoser kunnat uteslutas.

En lättnad förstås men osäkerheten gnager vidare.

Just därför är jag så glad och tacksam över Henrik, Fredrik, Eva, Cornelia och Valborg som jag träffat inom sjukvården under hösten, för att ni inte ger upp.

Just därför tänkte jag också skriva den här texten.

För att säga att nya födelsedagar, även en sån oglamorös som den sextiosjätte är värda att mötas med glädje och uppskattning.

Så tack för alla grattishälsningar idag!

Och nästa år avslöjar vi den lille jäveln. En superröntgen i Umeå står på kö…