Hans Lindebergs blogg

”Hellre svält till döds än ett liv i svält”

Mannen på bilden heter Mauritz. Han var mina barns fina morfar och pappa till min fru.

Bilden togs av pressfotografen Björn Larsson i februari 1971. Platsen där min svärfar sitter och läser en tidning är Folkets Hus i Stora Blåsjön.

Nyheterna just den här vinterdagen för snart 55 år sedan handlade om honom själv. Han var en av de 23 arbetslösa män i Stora Blåsjön som hungerstrejkade i protest mot bristen på arbete.

Statsminister Olof Palme beskrev deras protestaktion som oacceptabel och makaber.

Jag som kände Mauritz tror att han hittade lite lugn och ro mitt i dramatiken och uppståndelsen kring strejken när han som vanligt fick läsa tidningen. Han ville följa med i vad som hände i samhället och var övertygad om att de kämpade för en rättvis sak.

”Jag upplevde att det fanns en känsla av förtvivlan i byn” berättade Arne Olofsson en av de yngsta strejkande när jag intervjuade honom.

För några månader sedan träffade jag Arne och Ann-Christin Bengtsson, som var tio år gammal när hennes pappa hungerstrejkade, på platsen som blev nyheternas centrum under några intensiva veckor: Folkets Hus i Blåsjön.

Vi pratade om strejkdagarna, vad som låg bakom, varför ett gäng arbetslösa ”gubbar” i en avlägsen liten fjällby kunde skaka om och provocera ända in i regeringskansliet. Och hur känslan från strejkdagarna på sitt sätt lever kvar i byn.

Resultatet av reportageresan kan du läsa här i tidningen Dagens Arbete. Bilderna togs av Johan Lindeberg (Mauritz var hans morfar). En del av de svartvita fotografierna från 1971 har Ann-Christin och Gunnel Fredriksson i Stora Blåsjön lånat ut.

Efter tio dagar gav Olof Palmes regering med sig. En halv miljon kronor skakades fram. Det räckte till fyra månaders vägarbete.

Hur många gånger jag har kört från Jormlien, över Blåsjöfjället och ner mot den glittrande sjön – samma vägstump som byggdes om och fick asfalt efter hungerstrejken vintern 1971 – vet jag inte.

Däremot har jag ofta tänkt att vad som fick 23 arbetslösa män att ta till både ord och handling och vägra äta för rätten till arbete. Det är något jag gärna vill berätta om. Därför är jag glad att Dagens Arbete tände på mitt artikelförslag.

En del av svaret på min fråga fick jag från Arne:

”Om man snart inte har mat för dagen och inte har något jobb att strejka från vad finns då att ta till i en hopplös situation. Klart att det provocerade överheten.”‘

Deras besvikelse och utsatthet är lätt att förstå.

De hade ju tillsammans med arbetare i andra små orter liknande Stora Blåsjön gjort grovjobbet under några årtionden när vattenkraften byggdes ut

När sedan den stora kraftverksruschen som än idag tryggar välfärden var över fick de förlita sig på myndigheternas välvilja och jobb som kom och gick.

En historia som upprepar sig. Stekenjokk norr om Stora Blåsjön är en av flera gruvor på gång att öppnas i jakten på eftertraktade mineraler. Ingenting tvingar så vitt jag förstår bolagen som vill exploatera våra naturtillgångar att återinvestera sina överskott i områden där grovjobbet görs.

Utom ren välvilja, då förstås.

Arne hungerstrejkade för gruvjobb – och retade upp Olof Palme

Han bröt partilinjen – röstade nej till gruvan: ”Det fick jag verkligen faan för”