Hans Lindebergs blogg

“Det är mig du ska träffa. Nu tar vi hand om mamma.”

Sara på pastorsexpeditionen i Järpen möter mig i korridoren en varm sommardag. Hon lovar se till att den sista etappen av mammas långa resa blir ett fint avslut.

Jag lämnar pappkartongen, fyrkantig, inte större än kanske 20 gånger 15 centimeter, som jag och min syster kvitterat ut från krematoriet i Tyresö några dagar tidigare, stryker paketet försiktigt med handen och går ut i solen.

Mamma skrev för många år sedan ett tillägg i hennes och pappas testamente. Hon ville tillbaka hem till minneslunden vid Undersåkers kyrka så vi “kan vinka när vi kör förbi”.

Sara ser leende på mig som hon vill säga: Det är bra nu. I mobilen tittar jag på bilden jag tog kvällen innan i stugan vid Henån.

Just i ån där mamma tog sina allra första simtag för länge, länge sedan. Hon har berättat hur isande kallt fjällvattnet kunde vara. Kanske var det skälet till att hon alltid var lite försiktig med badandet?

På verandan hade jag gjort en eld. Paketet med mammas urna stod på bänken bredvid elden. Insvept i en av hennes många vackra tyger hon quiltade innan reumatismen fick fingrarna att stelna.

Jag hällde upp en liten wirre, en till mig och en till mamma. Hon tyckte om att ta en whisky då och då.

Sista tiden i lägenheten i Hökarängen när vi var nere i Stockholm och hälsade på brukade vi köpa med oss rostbiff, potatissallad, choklad och rödvin. Vi åt gott och pratade om det du kunde komma ihåg.

Så här i efterhand tänker jag att det borde ha varit oftare innan det var för sent. Mycket mer fanns att prata om.

Just därför kändes det bra att hinna med en wirre innan du reste vidare, mamma. Som att vårt samtal fortsatte, för evigt.

Mammas sista resa började på lördagskvällen den sjunde december 2024 med ett telefonsamtal som aldrig kom.

Under kvällen blev hennes tillstånd snabbt sämre. Enligt journalanteckningar gjorda i efterhand fick hon hög feber, tungt att andas och syresättningen av blodet var mycket dålig.

Hennes läkare tror att hon drabbades av en kraftig infektion.

För mig och mina syskon var det inte oväntat att mammas långa 93-åriga liv närmade sig slutet. Vi såg hur hon blev alltmer försvagad och hade svårt att hämta sig från ett armbrott några veckor tidigare. På lördagsmorgonen bestämde jag mig för att ta ett snabbt tåg från Östersund till Stockholm för att vara i närheten av mamma under det som kunde bli hennes sista dagar.

Men ingen i personalen på äldreboendet ringde och berättade att hennes tillstånd allvarligt försämrats vid åttatiden på kvällen, trots att det fanns inskrivet i journalen att vi begärt att få den informationen.

Strax efter klockan ett på natten avled hon i sin lägenhet på vårdboendet i Tyresö utan att vi var närvarande under hennes sista timmar i livet.

På söndagsmorgonen satt jag länge hos mamma. Hon låg fridfullt under täcket med händerna knäppta i sängen. Det såg ut som om hon sov.

Jag kokade kaffe och tittade på TV-sändningen från världscupen i längdskidåkning. Som vi brukade göra.

Ytterligare någon dag senare satt jag och mina syskon i ett konferensrum på Fonus i Farsta. Jag vet att jag hade en pappmugg med kaffe framför mig på bordet när begravningsentreprenören med viss tvekan i rösten tittade upp från sin dator och sa med bekymmer i rösten “Jag ser att hon vill att hennes aska ska spridas i minneslunden vid Undersåkers kyrka. Ja, vi kan ju skicka urnan med DHL”.

Vi tittade på varandra, nej det kändes väl inte riktigt som ett värdigt slut på resan så svaret var egentligen självklart.

“Om mamma vill hem så ska vi förstås hjälpa henne med skjuts” svarade vi. Jag kör helt enkelt hem henne.

Så på den vägen blev det. Jag och min syster hämtade mamma i förra veckan och spände fast henne ordentligt i baksätet. I Järpen tog Sara emot så fint.

Men varför fick jag inte vara med på hela mammas sista resa? Varför ringde de inte från boendet den där lördagskvällen som de hade lovat?

Det har jag frågat mig och grubblat över sedan dess.

Mamma var medtagen och sov mest under kvällen men inget tyder på att hon inte var kontaktbar. Kanske hade hon känt igen våra röster, till och med kunnat förstå när vi berättade om allt vi upplevt tillsammans, om alla hennes barnbarn och deras familjer, om hur vinterns första snö börjat lägga sig i fjälldalen där hon växte upp. Eller känna en välbekant beröring, när vi kramade henne och strök hennes kind.

Kanske hade hon dragit sig till minnes. Och fått somna in i tankarna.

Ingen sjuksköterska kom och undersökte mamma under kvällen, trots vårdpersonalens larm, på grund av dålig kommunikation och oklara rutiner. Joursköterskan som var i tjänst fanns på ett annat boende inom vårdkoncernen och förstod aldrig allvaret.

Journalanteckningar “glömdes bort” och mätvärdet som visade svag syresättning av blodet avfärdades som en felmätning. 

Enligt hälso och sjukvårdsförordningen (2017:80 paragraf 3) ansvarar verksamhetschefen hos en vårdgivare för “att närstående omedelbart underrättas när en patient avlider eller en patients tillstånd allvarligt försämras.”

Så skedde inte.

“Då den boende inte har givit uttryck för smärta eller ångest och hon inte heller varit själv i dödsögonblicket så är bedömningen att detta inte är en allvarlig vårdskada.

Att anhöriga inte har fått kännedom om det hastigt försämrade tillståndet

och inte kunde närvara är ytterst beklagligt, men bedöms inte som allvarlig

vårdskada i bemärkelsen”, skriver äldreboendet i en rapport om mammas bortgång. 

När vårdkedjan så uppenbart brister, när tillståndet för en svårt sjuk 93-årig kvinna snabbt försämras och bristerna gör att hon och hennes närmaste inte ges möjlighet att ta avsked tillsammans.

Skulle inte det vara allvarligt misslyckande för vården? Det har jag svårt att begripa.