Hans Lindebergs blogg

Jag gillar att bada bastu. 

Att sitta i värmen och svettas är mitt sätt att samla tankarna.

Efteråt, när jag går ut i den kalla kvällsluften på verandan för att kyla ner min upphettade kropp, spelar jag ofta Bruce Springsteen. Jag krämar på ljudet, ordentligt!

Det är som att musiken får luft, studsar mot träden runt stugan och far iväg upp mot stjärnorna och fåglarna.

Hela processen, inbillar jag mig, får mina tankar att frigöra sig.

Bruce Springsteen och E-street Band inledde sin nya Europaturne i Manchester för en vecka sedan.

När han var framme vid “My city in Ruins” i låtlistan satte sig Bruce ner på scenkanten framför jättepubliken och sa bland annat följande ord:

“Mitt hem, det Amerika som jag älskar, det Amerika jag skrivit om, som har varit som ett ljus av hopp och frihet i 250 år, är just nu i händerna på en korrupt, inkompetent, förrädisk administration”

Springsteens “tal” har sedan dess delats överallt och vänts ut och in på i olika forum. Det har också startat en diskussion om bojkott, om att en världsstjärna som Bruce ska hålla sig borta från politik.

Ett sånt struntprat.

Bruce Springsteen är sedan länge en av mina följeslagare genom livet. Varje gång vi trängs på en utsåld fotbollsplan och han låter första ackordet i “Racing In The Street” klinga ut så skrivs ett nytt kapitel inombords.

Kanske är det för känslan att Bruce spelar enbart för mig fast vi står där tillsammans med 70.000 fans i publiken. Eller helt enkelt spelglädjen?

Framförallt har han aldrig släppt sin bakgrund, som arbetargrabb uppväxt i en småstad i USA präglat av starka politiska motsättningar. 

På några få textrader lyckas Bruce berätta en hel livshistoria jag kan förstå och ta till mig, som ett dokument om vad samhället gör med enskilda människor.

Efter polisskjutningen av Amadou Diallo, en student från Guinea, som dödades 1999 skrev Bruce låten American Skin (41 Shots). Inför en serie livekonserter i Madison Square Garden krävde Rudi Giuliano, då borgmästare i New York senare Donald Trumps advokat, att låten skulle stoppas. Så blev det förstås inte.

I så ofta spelade Born In The USA synliggör han ödet som drabbade många bortglömda krigsskadade veteraner från Vietnam. Hur de fick sina liv förstörda.

Bruce Springsteen leder en musikindustri med styrkan att utmana makten.

Svaret som presidenten levererade på Bruce ord från scenkanten i Manchester var såväl oväntat ordrikt, som förlöjligande och hotfullt:

”Det här torkade sviskonet till rockstjärna (hans hud är helt atropisk!) borde verkligen hålla käften tills han kommer tillbaka till det här Landet. Sen får vi se hur det går för honom!” lät Donald Trump meddela.

Kan det vara ett tecken på att hotet tas på allvar i Vita huset? För det går ju att dra historiska paralleller med just Vietnamkriget.

Sex miljoner vietnameser dödades. Dokumentärserien “Vändpunkten” som nyligen lagts ut på Netflix ger en nyttig påminnelse om terrorbombningar, nedbrända byar, övergrepp på civilbefolkningen, gamla, kvinnor och barn. 

Fyra studenter på Kent State University i Ohio sköts ihjäl och nio skadades av nationalgardet 1970 under en demonstration mot kriget.

Grävande journalister avslöjade att Richard Nixon skickade tusentals amerikanska soldater mot döden i Vietnam för att vinna nästa presidentval trots att han visste att kriget var meningslöst (historien bakom filmen The Post).

Insikten om att människor var lurade av sina politiker och ledare startade till sist massprotesterna mot kriget. På Norra Bantorget i Stockholm samlades 1972 50.000 demonstranter i protest mot bombningarna av Vietnam.

Men det behövdes en vändpunkt. En tändande gnista.

Jag har alltid hört samhällskritik och ifrågasättande i Bruce Springsteens musik men aldrig lika tydligt som nu. Det känns som en viktig tanke som behöver frigöras

Därför skruvar jag upp volymen några snäpp till på min veranda. Och med den här texten ge mitt bidrag till att Bruce Springsteens ord lyfter ännu högre och får vingar som fåglarna.

Ni kommer väl ihåg refrängen från Dancing in the Dark:

“You can´t start a fire without a spark”.