Hans Lindebergs blogg

“Det var värst vad du är frågvis idag.” hörde jag ofta vuxna i min omgivning säga. Med uppmuntran i rösten, angelägna om att bejaka barnets nyfikenhet på allt nytt och intressant.

Med stort tålamod svarade de på frågor om varför vuxna såg så gamla ut, om nästa station på tunnelbanan och hur mammas goda kanelbullar kom till? Eller vad det nu var för tankar som plötsligt flög förbi min unga hjärna.

Men i stunder när mitt ihärdiga frågande blev alltför tröttsamt hände det också att de sa ifrån: “Nä, nu får du sluta tjata”. 

Frågvis är egentligen ett fantastiskt ord. Sju bokstäver som ger hela receptet på ett angreppssätt för att förstå sin omvärld: “Fråga för att bli vis. Skapa vishet och kunskap.”

Helt nödvändigt för till exempel ett barns utveckling. Det tror jag de flesta begriper.

Att jag mest möttes av glada tillrop för mitt frågande är jag idag mycket tacksam för. Jag lärde mig att söka fakta på olika sätt. Biblioteket i Högdalen fick många besök, jag hoppas att det finns kvar.

Alternativet hade varit att tvingas vara tyst och i värsta fall möta tillvaron med likgiltighet och ointresse (motsatsord till frågvis) för vad som hände omkring mig.

Nu blev frågvisheten mitt yrke, som journalist där det viktigaste arbetsverktyget är att ställa frågor utan annan agenda än att människor i allmänhet har rätt att få veta mer.

Vad jag inte begriper är att vår arbetsmetod så ofta saboteras utan att det väcker starka reaktioner och protester. 

Jag tänker på det varje gång jag hör eller läser om nyheter där journalister inte längre vare sig får göra intervjuer eller ställa frågor och berövas möjligheten till följdfrågor. 

Svaren blir istället ett intetsägande uttalande via mejl. I bästa fall, annars tystnad. Försök vara frågvis i en mejlbox så får du se hur bra det går.

Att inte ställa upp har blivit en accepterad vana hos de som styr och ställer, men vem  bryr sig? Få, inte alltid ens vi journalister, orkar säga ifrån: Det här är inte okej!

Den som vill förstå hur saker och ting hänger ihop måste också kunna vrida och vända på både frågor och svar. 

Frågvishet behöver bejakas, inte sopas under mattan som något obekvämt. 

Ett aktuellt fall är cheferna för fyra AP-fonder som vägrade svara SVT:s frågor om hur det gick till när nästan sex miljarder av våra pensionspengar gick upp i rök i Northvolts konkurs.

Kan det bero på det jobbiga som ofrånkomligen kommer med egenskapen att vara frågvis? Det som fick mina nära vuxna att till slut försöka få slut på tjatandet.

Svenska Akademien förklarar komplexiteten i “frågvis” som att “ständigt ställa frågor”. Svensk ordlista går ett steg längre och beskriver ordet som att ständigt ställa frågor ofta på ett tröttsamt sätt.

Som synonymord anges vetgirig, intresserad; snokande.

Alltså, tydligare kan det väl inte sägas. Frågvisa journalister kan vara jobbiga, men är nödvändiga. Det ingår i jobbet att svara och förklara varför pensionspengar försvinner.

Jag undrar om alla dessa – politiker och makthavare – verkligen inser vad de riskerar när de ena stunden bergsäkert försvarar värdet av stark journalistik för att i nästa ögonblick med alla medel flyr från att behöva svara på frågor.

Vill de hellre se ett samhälle byggt på ointresse och likgiltighet?

Jag har mycket svårt att tro att de inte med glädje uppmuntrar sina barn att vara frågvisa.

Att tala med dubbla tungor är ett annat sätt att beskriva dubbelmoral som jag minns från indianböckerna jag lånade där på biblioteket.