Hans Lindebergs blogg

Vi möts av en oväntad syn på fjällheden. Runda rör sticker upp ur marken. En halv meter höga, av metall. Som skorstenar.
Men ur rören kommer ingen rök utan vatten som oavbrutet pulserar upp ur underjorden.
Från dränkta gruvgångar flera hundra meter ner.
Som en rest av Stekenjokkgruvan som stängdes för 36 år sedan.
Nu kan den komma att öppnas igen.

– Jag kommer ihåg vilken lättnad det var när gruvan stängde. Vi tänkte att nu har vi gjort vårt, säger Laila Daerga, från Vilhelmina Södra sameby. 

Vildmarksvägen över kalfjället är Sveriges högst belägna asfaltväg. Varje år under högsäsong från juni till augusti passerar nära 40000 fordon här.

På parkeringen i Stekenjokk med utsikt över två konstgjorda dammar som kom till när gruvan vattenfylldes efter nedläggningen står rader av husbilar uppställda..

Om brytningen återupptas måste gruvan tömmas på 2,4 miljoner kubikmeter vatten. Tömningen väntas pågå i ett år. Hela arbetet med att restaurera och göra gruvan klar för ny drift beräknas ta två år. Investeringar på 600-800 miljoner kronor krävs, enligt gruvföretaget Vilhelmina Mineral.

Laila tillsammans med Åsa Baer, företagare och renägare, visar vägen över fjället. Vid en liten bäck hittar vi fler borrhål och järnstolpar, kvarlämningar från slutet av 1960-talet då ett hundratal provborrningar gjordes för att kartlägga malmfyndigheten. 

Proverna visade att cirka 15 miljoner ton, koppar, zink och silver fanns nere i berget. 

– Vi har försökt tjata på länsstyrelsen och SGU om att få bort allt skrot som finns kvar på fjället. Men förgäves. Rören har klassats som en arbetsmiljörisk, de är farliga för renskötarna som kör skoter och inte ser var rören sticker upp under snön, säger Åsa Baer.

Ungefär hälften av malmen plockades upp när gruvan var i drift. Vilhelmina Mineral anger i sin ansökan om nytt gruvtillstånd att mineralerna räcker för brytning i minst 15 år.

Företaget började ansöka om tillstånd för gruvbrytning 2011. Ärendet är det äldsta som väntar på ett avgörande hos myndigheten Bergsstaten. Nu i sommar planerar länsstyrelsen i Västerbotten att komma med sitt slutliga yttrande. 

För samebyarna Vilhelmina Södra och Voernese i norra Jämtland innebär det fortsättningen på en plågsam process som pågått i mer än 50 år.

– Jag minns också känslan av panik hos många äldre när de började prata om att starta gruvan igen. Vi tänkte nog alla nej, nej. Inte nu igen. Många drog slutsatsen att om vår talan inte blivit lyssnad på då så blir det likadant igen, säger Laila Daerga.

Det är gamla rötter som rivs upp. I september 1970 höll dåvarande Bergmästaren en förrättning i Stekenjokk. Syftet var att fastställa samebyarnas ersättning ifall en gruva skulle öppnas. Protokollet som finns att läsa på Riksarkivet avslöjar att två statliga tjänstemän, en konsult och en ombudsman från gruvföretaget LKAB, flögs upp från Stockholm till mötet. Men representanter för rennäringen var inte inbjudna. 

Några veckor senare protesterade Svenska samernas riksförbund kraftigt mot att samebyarna uteslutits.

– Ser man historiskt så har samerna haft väldigt lite framgång, säger Åsa Baer och tycker sig känna igen samma mönster även i dag.

– För oss är det som att leva med ett ständigt hot. Alla måste förstå hur påfrestande det är. Varje ny exploatering skär i hjärtat. Vi är ständigt i minoritet när man pratar om den stora massans bästa, förklarar Laila Daerga.

Frågan om nytt bryttillstånd i Stekenjokk avgjordes första gången 2014. Ansökan avslogs. Riksintresset för rennäringen gick före. Även om gruvbrytning var möjlig så skulle nyttan inte uppväga de negativa effekterna för samebyarna, menade Bergsstaten i sitt beslut.

Vilhelmina Mineral överklagade till regeringen och kom med ett nytt förslag om brytning under jord i sju dagars skift från november till början av maj.

Vildmarksvägen ska enligt ansökan öppnas vintertid och malmen köras med lastbil sex mil förbi Stora Blåsjön och genom Voernese samebys marker till Joma gruva i Norge för upparbetning. Antalet lastbilstransporter beräknas bli 56 per dygn tur och retur.

Förslaget innebär en unik anpassning till rennäringen. Gruvbrytningen kan pågå under en period när Stekenjokk inte används för renbete eller som kalvningsland, anser Vilhelmina Mineral. Störningszonen kring gruvan uppskattas till som mest en kilometer. 

Samernas erfarenhet säger däremot att renarna kommer dra sig undan minst en halvmil och längre än så från en gruva.

– Det är rent provocerande. Renkalvar föds inte på ett speciellt datum. De har fel på alla punkter. Här tar man sig rätten från bolagets sida att kunna något om renskötsel som man absolut inte kan. Det finns forskning och belägg för att området där renarna kommer utsättas för störningar är betydligt större än vad de tror, säger Åsa Baer. 

– Egentligen borde saken vara rätt enkel. Stekenjokk är våra året runt marker. Vi har rätt att vara där när vi behöver. Vi ser redan hur ett varmare klimat gör att villkoren för renskötsel ändras. Senaste vintrarna kom snön knappt före jul. Vem vet hur det ser ut om fem eller tio år?

Vilhelmina Mineral å sin sida menar att förslaget på gruvbrytning under sex månader per år är väl underbyggt och skriver att “de två riksintressena – gruvnäring och renskötsel – kan verka sida vid sida i det berörda området” i sin ansökan.

Men konstaterar också att “För att detta skall fungera optimalt krävs att en god dialog upprättas mellan Bolaget och samebyn”.

Samebyarna anklagas i ett yttrande från Vilhelmina Mineral för att “under senare år ha undvikit att samarbeta trots upprepade försök från bolagets sida att initiera dialog” 

Laila Daerga berättar hur en stor diskussion inom samebyn om att vara med i processen eller inte uppstod när de nya gruvplanerna först blev kända.

– Vi landade i att vår största chans att kunna påverka var att delta, säger hon.

Gruvföretaget som då hette IGE Nordic och samebyarna kom överens om att göra en social konsekvensbeskrivning. 

– Vi ville även få fram de mjuka värdena. Bolaget anlitade en konsult som var med under slakten. Vi ville att så många som möjligt av våra medlemmar skulle bli intervjuade. Men det fanns också en överenskommelse om sekretess. Det var lite känsligt, inget av det som kom fram fick föras vidare utan vårt godkännande, berättar Laila Daerga. 

Försöket med dialog blev en besvikelse. Samebyarna tyckte att mycket som skrevs i slutrapporten var felaktigt. Trots det såldes uppgifterna vidare till Vilhelmina Mineral och har utnyttjats i den fortsatta tillståndsprocessen, berättar Åsa Baer.

– Ett rent avtalsbrott. Så jag vet inte om det skulle vara meningsfullt för oss att delta mer. Vi har sagt vårt och de lyssnar inte. I slutändan hamnar vi väl i en domstol i alla fall, säger hon.

Ett av samebyarnas tyngsta argument mot Vilhelmina Minerals ansökan är att den utgår från gamla uppgifter som inte visar hur det samlade intrånget mot rennäringen har ökat. Bolaget hävdar att om renskötsel och gruvan har kunnat samexistera tidigare så borde det möjligt igen.

– Att vi inte drabbades förra gången gruvan var i drift är helt enkelt inte sant, säger Åsa Baer. Hon pekar ut över fjällplatån och visar på kartan hur området samebyn kan använda gradvis minskar på grund av tryck från olika håll. Mycket har ändrats på tio år.

– Där har du länsgränsen och gränsen mot Norge. Här ligger gruvdammarna och en svår passage över Saxån. Och det är inte många kilometer upp till Ransarån och Vilhelmina Norras marker.

Att renarna inte får betesro är ett stort bekymmer. De blir svagare, kalvarna får svårare att klara sig, förklarar Laila Daerga:

– Renarna tvingas hela tiden flytta på sig för att få lugn och ro. Flertalet störningar av mänsklig aktivitet ger en dominoeffekt. I Stekenjokk har vi redan Vildmarksvägen, mycket turister och i värsta fall en ny gruva. 

Konkurrensen om marken har hårdnat. Samtidigt som samebyarna försöker utveckla sin näring genom vidareförädling och en anläggning för styckning av renkött

– Folk som pratar om utveckling och ekonomi glömmer bort många arbetstillfällen som rennäringen skapar. Inte bara för oss själva utan för tjänster som vi använder, till exempel åkerier, helikopterföretag och slakterier. Vi är ingen attraktion att visa upp, utan företagare, säger Laila Daerga.

Vilhelmina Mineral beräknar antalet jobb i gruvan i Stekenjokk till ett femtiotal. Totalt med anläggningen i norska Joma ska antalet anställda vara 165. Samtliga berörda kommuner har i olika yttranden pekat på värdet av positiva effekter för näringsliv och arbetsmarknad.

– Många drömmer nog om 1970-talet med en massa människor och nya affärer här. Men tittar man sig omkring nuförtiden så handlar det mer om arbetspendling under en kortare tid, säger Åsa Baer men tror ändå att Vilhelmina Mineral till slut får grönt ljus. Jakten på att få fram fler sällsynta mineraler och minska behovet av import till Sverige och EU kommer att väga över.

Laila Daerga är mer hoppfull om att samebyarnas möjlighet till utveckling tas på allvar.

– En grön omställning är inte grön om den sker på vår bekostnad. Jag ser ingen logik i det. Jag vill tro att sunt förnuft får råda. Att de som bestämmer kommer till insikt om att det här är helt galet, ett för högt pris för så lite, säger hon.

(Artikeln tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren, aug 2024)