Hans Lindebergs blogg

Rode rossa och swix silverklister. 

Min standardvallning under skidorna den här säsongen

Is, snömos, barr och barfläckar i spåret hela vägen nere vid ån.

Över Sönkmyrarna snöblandat regn och hård vind. Tar till höger förbi vindskyddet vid Vackermon i fjällkanten och får vinden i ryggen. 

Sedan upp mot högsta punkten, 668 meter över havet.

Lite torrare snö, får slå bort iskristaller som börjar frysa i klistret.

Ändå kanske, tre, fyra, fem eller åtta plusgrader i luften. 

När var det kallt och minus senast?

Har slutat att bry mig.

En sån skitvinter.

Jag är framme vid vändpunkten. Spåret gör en nittio graders sväng innan det bär av utför. En känsla av befrielse, efter åtta kilometer uppförsbacke.

Solen brukar glimma till genom molnen här uppe. Så även nu.

Häller upp lite te ur termosen i midjeväskan.

Säger hej på dig till min kompis. Kul att ses..igen! Efterlängtat, faktiskt.

Och kompisen, det är absolut inte vem som helst. Utan en gammal grå och torr gran. Barr och kvistar är borta sedan länge, kvar finns bara stammen och några grenar. En torraka alltså, som fortfarande står pall, stolt och uppkäftigt sträckt mot himlen i sitt eget universum ensam ute på myren. 

En pålitlig observatör av naturens skiftningar, genom årtionden, kanske århundraden.

Med andra ord alltid intressant att småsnacka, tänker jag. Nu när vi äntligen ses. Ett “hur är läget-snack över en kopp te” så att säga. 

Jodå, det är en jäkla skitvinter. Vi är helt överens.

“Visst, titta bara på mig, jag är gammal och skraltig och naturen måste få ha sin gång men nu är det allvar, det måste väl folk fatta. Hur ska jag kunna se mina arvtagare i ögonen om snön här uppe helt försvinner i framtiden. Tänk själv. Så sorgligt” säger kompisen mycket bittert.

Regn och klisterföre i början av april är i och för sig inget avvikande. Men hur länge var det sedan jag senast åkte på nysnö och vanlig kallvalla på burk, tänker jag?

Jag minns inte. En månad eller två?

Han, hon eller hen som en gång var en frodig grön gran ruskar bekymrat på sig.

Jag tänker att jag borde logga in i SMHI:s statistikverktyg och söka efter jämförelser och tabeller från tidigare år. 

Hur många dagar med regn och plusgrader har vi inte suckat över den här vintern, egentligen?

Nästan som en reflex säger min hjärna inskolad efter alla år som journalist åt mig att här behövs ännu fler användbara fakta. Fram med bevisen!

Så kanske ännu ett avslöjande får fler med makt och pengar att våga se min kompis i vitögat.

Den torra trädstammen knackar mig förmanande på axeln. “Kom igen, skärp dig. Det är oväsentligt. Den punkten är redan passerad. Det är ju bara att se sig omkring. Hur tror du det känns för mig att stå här i blötan dag efter dag istället för att bada i vit, fluffig, kall nysnö”. 

Jag skakar ur de sista dropparna i termosmuggen.

Från vändpunkten är det enkelt. Skön, slingrande utförsåkning i ett vackert skidspår. Vad som behöver göras är självklart, stå bara på benen och var försiktig i branten så att du inte kraschlandar i skogen.

Efter bara några hundra meters åkning börjar blåbärsris och rötter sticka upp framför skidorna igen.

Tyvärr har min kompis nog rätt. Skitvintern är inte den sista. 

“Borde vi inte känna sorg? Nu när snön försvinner från oss. Vad skulle vi kalla en sådan sorg? Snösorg?

Sverker Sörlin, författare och historiker, i boken Snö.