Hans Lindebergs blogg

Journalistik och annat jag vill berätta om

recent posts

about

Frilansjournalist. Bor i Östersund och Edsåsdalen. Har jobbat på Länstidningen och SVT, som chefredaktör på Östersunds-Posten och idrottslärare

  • Om ett eller två år så har förhoppningsvis skiten försvunnit

    #jävelnäravslöjad (Skrivet 11 februari 2024)

    Kärvt knirkande snö.

    Minus 20 vid starten nere i Dalen.

    Solen orkar ändå värma.

    Stannar till i spåret uppe vid Offsjön.

    Häller upp en kopp varmt te med honung.

    Kränger på mig värmevästen jag har hängande på midjeväskan.

    Utan problem. Axlarna funkar, smärtfritt.

    Fyller på tekoppen.

    Hörru, här och nu. Du måste ta en selfie. För sjutton. Som att bevara ögonblick när livet så sakteliga kom igen som jag vill ha det.

    Tänker på dagen på en smal brits på Norrlands universitetssjukhus med kroppen fylld av radioaktiv kontrastvätska och armarna plågsamt uppsträckta rakt över huvudet.

    Kändes som att jag gled in i magen på flygplansmotor. Därinne snurrade manicker runt. Det pyste, blinkade, mättes och togs bilder. In i minsta cell, fantastiskt att det är möjligt.

    Även då en svinkall morgon när vi tidigt satt oss i bilen mot Umeå. Bokat in ett mysigt hotell, planerat in IKEA-besök, kvällspilsner med fina gamla arbetskompisar och några andra vardagligheter.

    Men också en resa med ovisst slut. Till superdatormografen.

    Sex dagar senare kom svaret.

    Avslöjandet!

    Den lilla jäveln som tagit över min kropp kunde inte smita undan i strålningsljuset.

    Han var infångad. Tvingad att ge sig till känna.

    Från mina muskler och ligament där smärtan och stelheten var som värst lyste ilsket rött.

    En stämpel i pannan.

    Äntligen!

    Bekräftad diagnos om vad faan det är jag kämpar mot:

    PMR, Polymyalgia reumatika, muskelreumatism på svenska.

    En sjukdom som får musklerna inflammerade, stela, värkande och immunförsvaret att gå bananas. Som det finns lite kunskap om orsakerna till.

    Och jag inte hade aningen om existerade för fem månader sedan.

    Hörrni, googla inte, kan bli lite trist.

    Lyssna istället till det sköna positiva:

    Effektiv behandling finns.

    Just nu tung dos av cortison. I planen ligger långsam nedtrappningen. Om ett eller två år så har förhoppningsvis skiten försvunnit av sig själv.

    Bara en knapp vecka hann gå jag innan jag inte längre behövde fundera på hur jag skulle vrida till och palla upp armar och ben med kuddar för att kunna sova, trots värken.

    Proverna var klart bättre och försiktigt kunde jag ta mig ut i skidspåret.

    Förvisso, det är en omställning att lära sig leva med en sjukdom.

    Vad som väntar är svårt att veta. Cortison kan ställa till med en massa konstigheter. Om vi ses kanske jag ser annorlunda ut eller beter mig som en yster hackspett i vårsolen. I så fall vet du varför.

    Men livet har återvänt! Min livskamrat har fått tillbaka sin man.

    Tack för allt stöd ert och alla uppmuntrade ord efter mitt förra inlägg!❤️❤️😊👍

  • Det känns som han käkar upp mina muskler inifrån

    #Födelsedagnr66 (Skrivet 10 januari 2024)

    En liten jävel har flyttat in i min kropp.

    Och han uppför sig inte direkt så hänsynsfullt som man kan begära av en objuden gäst.

    Tvärtom.

    Han bökar runt i musklerna. Tar sig in i blodkärl och andra smådelar och ställer till med obegriplig oreda.

    Han gör så min rörelseapparat stelnar till, knakar och värker, ibland alldeles förbannat.

    Jag är övertygad om att det är en han med tanke på att det känns som han käkar upp mina muskler inifrån.

    En kompis skrev och frågade om läget. Svarade att jag går som en hundraårsgubbe, (ber om ursäkt om någon känner sig utpekad) Alls inte med 66-årsgång.

    Vi åkte till en spelning med Winnerbäck. Då passade han på att jäklas lite extra. Ryggmuskler och benen var som fastlåsta i ett skruvstäd under promenaden till Spektrum i Trondheim. En rad nitiska norska säkerhetsvakter försökte tvinga in oss på läktarna men att sitta på en stol var helt enkelt otänkbart.

    Vi fick stå utrymningsgången ovanför. Men W var bra.

    Inget konstigt tänkte jag i september när ena axeln hörde av sig mer än vanligt. Skavanker då och då hör till för mig som varit van att kuta kluriga nattorienteringssträckor, åkt långa skidmil och obehindrat trampat runt på cykeln.

    Samtidigt som år och födelsedagar passerat.

    Det går väl över. Ont ska med ont fördrivas. Men inte, den här gången.

    Värken och stelheten spred sig till andra axeln, ner i ryggen, höfterna och benen.

    Kroppens stora muskelgrupper angripna.

    Kanske kom den jäveln för att säga att nu är det paytime för den skuld som en gång måste betalas, den till en sliten kropp.

    Mest förbannad är jag över oförskämdheten. Att presentera sig och berätta vem man är tillhör allmänt hyfs när någon flyttar in.

    Särskilt så in på livet. In i min kropp.

    Det kändes så skönt när han ett tag verkade vara på väg att avslöja sig. Jag fick en medicin som skulle få honom på bättre humör.

    Men han smet undan, kröp tillbaka in i sin håla och gömde sig igen.

    Undersökningar, värktabletter och provtagningarna fortsatte, hittills med negativt resultat, vilket också gjort att några riktigt otäcka diagnoser kunnat uteslutas.

    En lättnad förstås men osäkerheten gnager vidare.

    Just därför är jag så glad och tacksam över Henrik, Fredrik, Eva, Cornelia och Valborg som jag träffat inom sjukvården under hösten, för att ni inte ger upp.

    Just därför tänkte jag också skriva den här texten.

    För att säga att nya födelsedagar, även en sån oglamorös som den sextiosjätte är värda att mötas med glädje och uppskattning.

    Så tack för alla grattishälsningar idag!

    Och nästa år avslöjar vi den lille jäveln. En superröntgen i Umeå står på kö…

  • ”Det fanns en känsla av förtvivlan i byn”

    ”Hellre svält till döds än ett liv i svält”

    Mannen på bilden heter Mauritz. Han var mina barns fina morfar och pappa till min fru.

    Bilden togs av pressfotografen Björn Larsson i februari 1971. Platsen där min svärfar sitter och läser en tidning är Folkets Hus i Stora Blåsjön.

    Nyheterna just den här vinterdagen för snart 55 år sedan handlade om honom själv. Han var en av de 23 arbetslösa män i Stora Blåsjön som hungerstrejkade i protest mot bristen på arbete.

    Statsminister Olof Palme beskrev deras protestaktion som oacceptabel och makaber.

    Jag som kände Mauritz tror att han hittade lite lugn och ro mitt i dramatiken och uppståndelsen kring strejken när han som vanligt fick läsa tidningen. Han ville följa med i vad som hände i samhället och var övertygad om att de kämpade för en rättvis sak.

    ”Jag upplevde att det fanns en känsla av förtvivlan i byn” berättade Arne Olofsson en av de yngsta strejkande när jag intervjuade honom.

    För några månader sedan träffade jag Arne och Ann-Christin Bengtsson, som var tio år gammal när hennes pappa hungerstrejkade, på platsen som blev nyheternas centrum under några intensiva veckor: Folkets Hus i Blåsjön.

    Vi pratade om strejkdagarna, vad som låg bakom, varför ett gäng arbetslösa ”gubbar” i en avlägsen liten fjällby kunde skaka om och provocera ända in i regeringskansliet. Och hur känslan från strejkdagarna på sitt sätt lever kvar i byn.

    Resultatet av reportageresan kan du läsa här i tidningen Dagens Arbete. Bilderna togs av Johan Lindeberg (Mauritz var hans morfar). En del av de svartvita fotografierna från 1971 har Ann-Christin och Gunnel Fredriksson i Stora Blåsjön lånat ut.

    Efter tio dagar gav Olof Palmes regering med sig. En halv miljon kronor skakades fram. Det räckte till fyra månaders vägarbete.

    Hur många gånger jag har kört från Jormlien, över Blåsjöfjället och ner mot den glittrande sjön – samma vägstump som byggdes om och fick asfalt efter hungerstrejken vintern 1971 – vet jag inte.

    Däremot har jag ofta tänkt att vad som fick 23 arbetslösa män att ta till både ord och handling och vägra äta för rätten till arbete. Det är något jag gärna vill berätta om. Därför är jag glad att Dagens Arbete tände på mitt artikelförslag.

    En del av svaret på min fråga fick jag från Arne:

    ”Om man snart inte har mat för dagen och inte har något jobb att strejka från vad finns då att ta till i en hopplös situation. Klart att det provocerade överheten.”‘

    Deras besvikelse och utsatthet är lätt att förstå.

    De hade ju tillsammans med arbetare i andra små orter liknande Stora Blåsjön gjort grovjobbet under några årtionden när vattenkraften byggdes ut

    När sedan den stora kraftverksruschen som än idag tryggar välfärden var över fick de förlita sig på myndigheternas välvilja och jobb som kom och gick.

    En historia som upprepar sig. Stekenjokk norr om Stora Blåsjön är en av flera gruvor på gång att öppnas i jakten på eftertraktade mineraler. Ingenting tvingar så vitt jag förstår bolagen som vill exploatera våra naturtillgångar att återinvestera sina överskott i områden där grovjobbet görs.

    Utom ren välvilja, då förstås.

    Arne hungerstrejkade för gruvjobb – och retade upp Olof Palme

    Han bröt partilinjen – röstade nej till gruvan: ”Det fick jag verkligen faan för”

  • Varför fick jag inte följa mamma på hela hennes sista resa?

    “Det är mig du ska träffa. Nu tar vi hand om mamma.”

    Sara på pastorsexpeditionen i Järpen möter mig i korridoren en varm sommardag. Hon lovar se till att den sista etappen av mammas långa resa blir ett fint avslut.

    Jag lämnar pappkartongen, fyrkantig, inte större än kanske 20 gånger 15 centimeter, som jag och min syster kvitterat ut från krematoriet i Tyresö några dagar tidigare, stryker paketet försiktigt med handen och går ut i solen.

    Mamma skrev för många år sedan ett tillägg i hennes och pappas testamente. Hon ville tillbaka hem till minneslunden vid Undersåkers kyrka så vi “kan vinka när vi kör förbi”.

    Sara ser leende på mig som hon vill säga: Det är bra nu. I mobilen tittar jag på bilden jag tog kvällen innan i stugan vid Henån.

    Just i ån där mamma tog sina allra första simtag för länge, länge sedan. Hon har berättat hur isande kallt fjällvattnet kunde vara. Kanske var det skälet till att hon alltid var lite försiktig med badandet?

    På verandan hade jag gjort en eld. Paketet med mammas urna stod på bänken bredvid elden. Insvept i en av hennes många vackra tyger hon quiltade innan reumatismen fick fingrarna att stelna.

    Jag hällde upp en liten wirre, en till mig och en till mamma. Hon tyckte om att ta en whisky då och då.

    Sista tiden i lägenheten i Hökarängen när vi var nere i Stockholm och hälsade på brukade vi köpa med oss rostbiff, potatissallad, choklad och rödvin. Vi åt gott och pratade om det du kunde komma ihåg.

    Så här i efterhand tänker jag att det borde ha varit oftare innan det var för sent. Mycket mer fanns att prata om.

    Just därför kändes det bra att hinna med en wirre innan du reste vidare, mamma. Som att vårt samtal fortsatte, för evigt.

    Mammas sista resa började på lördagskvällen den sjunde december 2024 med ett telefonsamtal som aldrig kom.

    Under kvällen blev hennes tillstånd snabbt sämre. Enligt journalanteckningar gjorda i efterhand fick hon hög feber, tungt att andas och syresättningen av blodet var mycket dålig.

    Hennes läkare tror att hon drabbades av en kraftig infektion.

    För mig och mina syskon var det inte oväntat att mammas långa 93-åriga liv närmade sig slutet. Vi såg hur hon blev alltmer försvagad och hade svårt att hämta sig från ett armbrott några veckor tidigare. På lördagsmorgonen bestämde jag mig för att ta ett snabbt tåg från Östersund till Stockholm för att vara i närheten av mamma under det som kunde bli hennes sista dagar.

    Men ingen i personalen på äldreboendet ringde och berättade att hennes tillstånd allvarligt försämrats vid åttatiden på kvällen, trots att det fanns inskrivet i journalen att vi begärt att få den informationen.

    Strax efter klockan ett på natten avled hon i sin lägenhet på vårdboendet i Tyresö utan att vi var närvarande under hennes sista timmar i livet.

    På söndagsmorgonen satt jag länge hos mamma. Hon låg fridfullt under täcket med händerna knäppta i sängen. Det såg ut som om hon sov.

    Jag kokade kaffe och tittade på TV-sändningen från världscupen i längdskidåkning. Som vi brukade göra.

    Ytterligare någon dag senare satt jag och mina syskon i ett konferensrum på Fonus i Farsta. Jag vet att jag hade en pappmugg med kaffe framför mig på bordet när begravningsentreprenören med viss tvekan i rösten tittade upp från sin dator och sa med bekymmer i rösten “Jag ser att hon vill att hennes aska ska spridas i minneslunden vid Undersåkers kyrka. Ja, vi kan ju skicka urnan med DHL”.

    Vi tittade på varandra, nej det kändes väl inte riktigt som ett värdigt slut på resan så svaret var egentligen självklart.

    “Om mamma vill hem så ska vi förstås hjälpa henne med skjuts” svarade vi. Jag kör helt enkelt hem henne.

    Så på den vägen blev det. Jag och min syster hämtade mamma i förra veckan och spände fast henne ordentligt i baksätet. I Järpen tog Sara emot så fint.

    Men varför fick jag inte vara med på hela mammas sista resa? Varför ringde de inte från boendet den där lördagskvällen som de hade lovat?

    Det har jag frågat mig och grubblat över sedan dess.

    Mamma var medtagen och sov mest under kvällen men inget tyder på att hon inte var kontaktbar. Kanske hade hon känt igen våra röster, till och med kunnat förstå när vi berättade om allt vi upplevt tillsammans, om alla hennes barnbarn och deras familjer, om hur vinterns första snö börjat lägga sig i fjälldalen där hon växte upp. Eller känna en välbekant beröring, när vi kramade henne och strök hennes kind.

    Kanske hade hon dragit sig till minnes. Och fått somna in i tankarna.

    Ingen sjuksköterska kom och undersökte mamma under kvällen, trots vårdpersonalens larm, på grund av dålig kommunikation och oklara rutiner. Joursköterskan som var i tjänst fanns på ett annat boende inom vårdkoncernen och förstod aldrig allvaret.

    Journalanteckningar “glömdes bort” och mätvärdet som visade svag syresättning av blodet avfärdades som en felmätning. 

    Enligt hälso och sjukvårdsförordningen (2017:80 paragraf 3) ansvarar verksamhetschefen hos en vårdgivare för “att närstående omedelbart underrättas när en patient avlider eller en patients tillstånd allvarligt försämras.”

    Så skedde inte.

    “Då den boende inte har givit uttryck för smärta eller ångest och hon inte heller varit själv i dödsögonblicket så är bedömningen att detta inte är en allvarlig vårdskada.

    Att anhöriga inte har fått kännedom om det hastigt försämrade tillståndet

    och inte kunde närvara är ytterst beklagligt, men bedöms inte som allvarlig

    vårdskada i bemärkelsen”, skriver äldreboendet i en rapport om mammas bortgång. 

    När vårdkedjan så uppenbart brister, när tillståndet för en svårt sjuk 93-årig kvinna snabbt försämras och bristerna gör att hon och hennes närmaste inte ges möjlighet att ta avsked tillsammans.

    Skulle inte det vara allvarligt misslyckande för vården? Det har jag svårt att begripa.

  • Efter bastun kräma på med Bruce – jag hoppas hans ord får vingar

    Jag gillar att bada bastu. 

    Att sitta i värmen och svettas är mitt sätt att samla tankarna.

    Efteråt, när jag går ut i den kalla kvällsluften på verandan för att kyla ner min upphettade kropp, spelar jag ofta Bruce Springsteen. Jag krämar på ljudet, ordentligt!

    Det är som att musiken får luft, studsar mot träden runt stugan och far iväg upp mot stjärnorna och fåglarna.

    Hela processen, inbillar jag mig, får mina tankar att frigöra sig.

    Bruce Springsteen och E-street Band inledde sin nya Europaturne i Manchester för en vecka sedan.

    När han var framme vid “My city in Ruins” i låtlistan satte sig Bruce ner på scenkanten framför jättepubliken och sa bland annat följande ord:

    “Mitt hem, det Amerika som jag älskar, det Amerika jag skrivit om, som har varit som ett ljus av hopp och frihet i 250 år, är just nu i händerna på en korrupt, inkompetent, förrädisk administration”

    Springsteens “tal” har sedan dess delats överallt och vänts ut och in på i olika forum. Det har också startat en diskussion om bojkott, om att en världsstjärna som Bruce ska hålla sig borta från politik.

    Ett sånt struntprat.

    Bruce Springsteen är sedan länge en av mina följeslagare genom livet. Varje gång vi trängs på en utsåld fotbollsplan och han låter första ackordet i “Racing In The Street” klinga ut så skrivs ett nytt kapitel inombords.

    Kanske är det för känslan att Bruce spelar enbart för mig fast vi står där tillsammans med 70.000 fans i publiken. Eller helt enkelt spelglädjen?

    Framförallt har han aldrig släppt sin bakgrund, som arbetargrabb uppväxt i en småstad i USA präglat av starka politiska motsättningar. 

    På några få textrader lyckas Bruce berätta en hel livshistoria jag kan förstå och ta till mig, som ett dokument om vad samhället gör med enskilda människor.

    Efter polisskjutningen av Amadou Diallo, en student från Guinea, som dödades 1999 skrev Bruce låten American Skin (41 Shots). Inför en serie livekonserter i Madison Square Garden krävde Rudi Giuliano, då borgmästare i New York senare Donald Trumps advokat, att låten skulle stoppas. Så blev det förstås inte.

    I så ofta spelade Born In The USA synliggör han ödet som drabbade många bortglömda krigsskadade veteraner från Vietnam. Hur de fick sina liv förstörda.

    Bruce Springsteen leder en musikindustri med styrkan att utmana makten.

    Svaret som presidenten levererade på Bruce ord från scenkanten i Manchester var såväl oväntat ordrikt, som förlöjligande och hotfullt:

    ”Det här torkade sviskonet till rockstjärna (hans hud är helt atropisk!) borde verkligen hålla käften tills han kommer tillbaka till det här Landet. Sen får vi se hur det går för honom!” lät Donald Trump meddela.

    Kan det vara ett tecken på att hotet tas på allvar i Vita huset? För det går ju att dra historiska paralleller med just Vietnamkriget.

    Sex miljoner vietnameser dödades. Dokumentärserien “Vändpunkten” som nyligen lagts ut på Netflix ger en nyttig påminnelse om terrorbombningar, nedbrända byar, övergrepp på civilbefolkningen, gamla, kvinnor och barn. 

    Fyra studenter på Kent State University i Ohio sköts ihjäl och nio skadades av nationalgardet 1970 under en demonstration mot kriget.

    Grävande journalister avslöjade att Richard Nixon skickade tusentals amerikanska soldater mot döden i Vietnam för att vinna nästa presidentval trots att han visste att kriget var meningslöst (historien bakom filmen The Post).

    Insikten om att människor var lurade av sina politiker och ledare startade till sist massprotesterna mot kriget. På Norra Bantorget i Stockholm samlades 1972 50.000 demonstranter i protest mot bombningarna av Vietnam.

    Men det behövdes en vändpunkt. En tändande gnista.

    Jag har alltid hört samhällskritik och ifrågasättande i Bruce Springsteens musik men aldrig lika tydligt som nu. Det känns som en viktig tanke som behöver frigöras

    Därför skruvar jag upp volymen några snäpp till på min veranda. Och med den här texten ge mitt bidrag till att Bruce Springsteens ord lyfter ännu högre och får vingar som fåglarna.

    Ni kommer väl ihåg refrängen från Dancing in the Dark:

    “You can´t start a fire without a spark”. 

  • Frågvisheten blev mitt bästa arbetsverktyg – vem bryr sig när det saboteras?

    Möjligheten att vrida och vända på frågor och svar fryser inne. Frågvisa journalister får det svårare att söka svar på komplicerade frågor i olika rättsdatabaser efter domar i Högsta domstolen

    “Det var värst vad du är frågvis idag.” hörde jag ofta vuxna i min omgivning säga. Med uppmuntran i rösten, angelägna om att bejaka barnets nyfikenhet på allt nytt och intressant.

    Med stort tålamod svarade de på frågor om varför vuxna såg så gamla ut, om nästa station på tunnelbanan och hur mammas goda kanelbullar kom till? Eller vad det nu var för tankar som plötsligt flög förbi min unga hjärna.

    Men i stunder när mitt ihärdiga frågande blev alltför tröttsamt hände det också att de sa ifrån: “Nä, nu får du sluta tjata”. 

    Frågvis är egentligen ett fantastiskt ord. Sju bokstäver som ger hela receptet på ett angreppssätt för att förstå sin omvärld: “Fråga för att bli vis. Skapa vishet och kunskap.”

    Helt nödvändigt för till exempel ett barns utveckling. Det tror jag de flesta begriper.

    Att jag mest möttes av glada tillrop för mitt frågande är jag idag mycket tacksam för. Jag lärde mig att söka fakta på olika sätt. Biblioteket i Högdalen fick många besök, jag hoppas att det finns kvar.

    Alternativet hade varit att tvingas vara tyst och i värsta fall möta tillvaron med likgiltighet och ointresse (motsatsord till frågvis) för vad som hände omkring mig.

    Nu blev frågvisheten mitt yrke, som journalist där det viktigaste arbetsverktyget är att ställa frågor utan annan agenda än att människor i allmänhet har rätt att få veta mer.

    Vad jag inte begriper är att vår arbetsmetod så ofta saboteras utan att det väcker starka reaktioner och protester. 

    Jag tänker på det varje gång jag hör eller läser om nyheter där journalister inte längre vare sig får göra intervjuer eller ställa frågor och berövas möjligheten till följdfrågor. 

    Svaren blir istället ett intetsägande uttalande via mejl. I bästa fall, annars tystnad. Försök vara frågvis i en mejlbox så får du se hur bra det går.

    Att inte ställa upp har blivit en accepterad vana hos de som styr och ställer, men vem  bryr sig? Få, inte alltid ens vi journalister, orkar säga ifrån: Det här är inte okej!

    Den som vill förstå hur saker och ting hänger ihop måste också kunna vrida och vända på både frågor och svar. 

    Frågvishet behöver bejakas, inte sopas under mattan som något obekvämt. 

    Ett aktuellt fall är cheferna för fyra AP-fonder som vägrade svara SVT:s frågor om hur det gick till när nästan sex miljarder av våra pensionspengar gick upp i rök i Northvolts konkurs.

    Kan det bero på det jobbiga som ofrånkomligen kommer med egenskapen att vara frågvis? Det som fick mina nära vuxna att till slut försöka få slut på tjatandet.

    Svenska Akademien förklarar komplexiteten i “frågvis” som att “ständigt ställa frågor”. Svensk ordlista går ett steg längre och beskriver ordet som att ständigt ställa frågor ofta på ett tröttsamt sätt.

    Som synonymord anges vetgirig, intresserad; snokande.

    Alltså, tydligare kan det väl inte sägas. Frågvisa journalister kan vara jobbiga, men är nödvändiga. Det ingår i jobbet att svara och förklara varför pensionspengar försvinner.

    Jag undrar om alla dessa – politiker och makthavare – verkligen inser vad de riskerar när de ena stunden bergsäkert försvarar värdet av stark journalistik för att i nästa ögonblick med alla medel flyr från att behöva svara på frågor.

    Vill de hellre se ett samhälle byggt på ointresse och likgiltighet?

    Jag har mycket svårt att tro att de inte med glädje uppmuntrar sina barn att vara frågvisa.

    Att tala med dubbla tungor är ett annat sätt att beskriva dubbelmoral som jag minns från indianböckerna jag lånade där på biblioteket.

  • Varför är Trump så rädd för orientering?

    Tiomilastart i Nynäshamn 2024. Årets tävling startar i Finspång på lördag

    Varför är Donald Trump rädd för orientering? Så till den grad att han försöker förbjuda ordet från att användas.

    Min fina idrott. Så fort jag hör något nytt sägas om orientering väcks många minnen. 

    På resor runt om i Sverige när vi råkade passera förbi en skogsbacke där någon dramatisk kontrolltagning utspelat sig i mitt tidigare liv brukade jag utsätta övriga familjemedlemmar i bilen för livfulla berättelser om vad som hänt just där och då.

    Intresset var väl, så att säga, ganska ljummet.

    Numera hanterar jag det hela mer introvert. Och låter filmsekvenser från gamla orienteringslopp spelas upp i mitt eget inre. 

    En alldeles särskild plats har Tiomilaorienteringen som avgörs i början av maj varje år. 

    Jag kan fortfarande se hur jag på egen hand letar mig fram i mörkret till ett par svåra kontroller i täten för en stor klunga löpare på min allra första Tiomilasträcka. Jag återupplever känslan av den bamsekram lagkamraterna gav mig efter loppet. Runt halsen hängde en träbit som symbolisk budkavle och textraden ”självvald väg genom okänd mark” fanns upptryckt som programförklaring för det vi sysslade med. Om jag minns rätt, sisådär 50 år senare?

    Jag tror väl det hela var tänkt som påminnelse om århundraden långt före Starlink och mobiler när budkavlen gick mellan människor, från by till by och varnade för krig, rövare, orostider med uppmaning till motstånd.

    Nu undrar jag om det kan vara någonstans i de här tankebanorna som skälen bakom Trumps svårbergripliga krav på att ordet orientering ska bannlysas går att spåra? Han har svårt för folk som är bra på att orientera sig i sin omvärld, helt enkelt. Det stör hans “main-plan”.

    Att USA:s president har koll på Tiomila är nog för mycket begärt. Årets tävling startar förresten i Finspång på lördag. Däremot är historien full av härskare som byggt sitt välde och rikedom på att förbjuda rätten för människor att uttrycka sig fritt om var de och deras samhälle är på väg. 

    Nu ser historien ut att upprepa sig. Men ju fler vi är som kan orientera oss fram i livet, hitta vår egen väg och dessutom med en exakt karta över terrängen i handen, desto större hot mot Trump. Kan han tänka?

    Det är ett övergrepp på min gamla orienterarsjäl, men framförallt otroligt skrämmande. Var för sig berättar ord som rasism, funktionshinder, transpersoner, klimatkris och etnicitet otaliga livshistorier om var och en av oss.

    Sammantaget visar förbudslistan, avslöjad av New York Times, med 250 ord och begrepp som Trump och hans gäng försöker stoppa spridningen av hur ett instängt samhälle byggs upp.

    Myndigheter, skolor, offentligt anställda, forskare med flera förväntas rensa sitt språk enligt den från Vita huset givna mallen. Annars väntar, förutom allmänt hat och kränkningar i sociala medier, hot om åtal, skrotad finansiering, utvisning eller nekat USA-visum.

    Häromdagen såg jag ett nyhetsinslag om en cancerforskare som protesterade mot att hon plötsligt tvingas censurera sig själv för att inte förlora det ekonomiska stödet till sin forskning.

    Mest skrämmande är att inga spärrar slagit till i USA:s demokratiska system och sagt stopp.

    Jämfört med maktens tungviktare som inte ens behöver formulera riktiga ord utan det räcker med att andas fram en stavelse för att världen ska gå i spinn så inser jag att ni är få som läser det här.

    Men å andra sidan är det kanske nu som många bäckar små behövs som mest.

    Mitt jobb har ofta handlat om att sprida ordet i form av journalistik. Så därför – här kommer 50 av de ord som Trump vill stoppa.

    Läs och hjälp gärna till att sprida ordet vidare.

    Låt budkaveln gå! 

    Aktivist, antirasist, rasism, amma.

    Svart, spansktalande minoriteter, hatretorik, invandrare, fördomar.

    Ren energi, klimatkrisen, klimatvetenskap, kulturella skillnader, kulturarv.

    Funktionshinder, handikapp, diskriminering, transpersoner, mångfald, lika möjligheter, mental hälsa.

    Ursprungsbefolkning, Mexikanska golfen, indian, förtryck, offer, 

    Mångkulturell, segregation, social rättvisa, underrepresentation, kvinnor.

    Jämställdhet, rättvisa, etnicitet, feminism, kön, könsbaserat våld, könsidentitet. HBTQ, män som har sex med män, gravida människor, prostituerad.

    Sex, sexualitet, inkluderande ledarskap, delaktighet, ojämlikhet, privilegium, orientering.

  • Skitvintern är inte den sista

    ”Hur tror du det känns för mig att stå här i blötan dag efter dag istället för att bada i vit, fluffig, kall nysnö”

    Rode rossa och swix silverklister. 

    Min standardvallning under skidorna den här säsongen

    Is, snömos, barr och barfläckar i spåret hela vägen nere vid ån.

    Över Sönkmyrarna snöblandat regn och hård vind. Tar till höger förbi vindskyddet vid Vackermon i fjällkanten och får vinden i ryggen. 

    Sedan upp mot högsta punkten, 668 meter över havet.

    Lite torrare snö, får slå bort iskristaller som börjar frysa i klistret.

    Ändå kanske, tre, fyra, fem eller åtta plusgrader i luften. 

    När var det kallt och minus senast?

    Har slutat att bry mig.

    En sån skitvinter.

    Jag är framme vid vändpunkten. Spåret gör en nittio graders sväng innan det bär av utför. En känsla av befrielse, efter åtta kilometer uppförsbacke.

    Solen brukar glimma till genom molnen här uppe. Så även nu.

    Häller upp lite te ur termosen i midjeväskan.

    Säger hej på dig till min kompis. Kul att ses..igen! Efterlängtat, faktiskt.

    Och kompisen, det är absolut inte vem som helst. Utan en gammal grå och torr gran. Barr och kvistar är borta sedan länge, kvar finns bara stammen och några grenar. En torraka alltså, som fortfarande står pall, stolt och uppkäftigt sträckt mot himlen i sitt eget universum ensam ute på myren. 

    En pålitlig observatör av naturens skiftningar, genom årtionden, kanske århundraden.

    Med andra ord alltid intressant att småsnacka, tänker jag. Nu när vi äntligen ses. Ett “hur är läget-snack över en kopp te” så att säga. 

    Jodå, det är en jäkla skitvinter. Vi är helt överens.

    “Visst, titta bara på mig, jag är gammal och skraltig och naturen måste få ha sin gång men nu är det allvar, det måste väl folk fatta. Hur ska jag kunna se mina arvtagare i ögonen om snön här uppe helt försvinner i framtiden. Tänk själv. Så sorgligt” säger kompisen mycket bittert.

    Regn och klisterföre i början av april är i och för sig inget avvikande. Men hur länge var det sedan jag senast åkte på nysnö och vanlig kallvalla på burk, tänker jag?

    Jag minns inte. En månad eller två?

    Han, hon eller hen som en gång var en frodig grön gran ruskar bekymrat på sig.

    Jag tänker att jag borde logga in i SMHI:s statistikverktyg och söka efter jämförelser och tabeller från tidigare år. 

    Hur många dagar med regn och plusgrader har vi inte suckat över den här vintern, egentligen?

    Nästan som en reflex säger min hjärna inskolad efter alla år som journalist åt mig att här behövs ännu fler användbara fakta. Fram med bevisen!

    Så kanske ännu ett avslöjande får fler med makt och pengar att våga se min kompis i vitögat.

    Den torra trädstammen knackar mig förmanande på axeln. “Kom igen, skärp dig. Det är oväsentligt. Den punkten är redan passerad. Det är ju bara att se sig omkring. Hur tror du det känns för mig att stå här i blötan dag efter dag istället för att bada i vit, fluffig, kall nysnö”. 

    Jag skakar ur de sista dropparna i termosmuggen.

    Från vändpunkten är det enkelt. Skön, slingrande utförsåkning i ett vackert skidspår. Vad som behöver göras är självklart, stå bara på benen och var försiktig i branten så att du inte kraschlandar i skogen.

    Efter bara några hundra meters åkning börjar blåbärsris och rötter sticka upp framför skidorna igen.

    Tyvärr har min kompis nog rätt. Skitvintern är inte den sista. 

    “Borde vi inte känna sorg? Nu när snön försvinner från oss. Vad skulle vi kalla en sådan sorg? Snösorg?

    Sverker Sörlin, författare och historiker, i boken Snö.

  • Mamma – vi lovar att vinka när vi åker förbi

    Natten till en söndag gick hon bort.

    Lugnt i sömnen slutade hon andas.

    För två veckor sedan.

    En snabb och aggressiv infektion gjorde att hennes tunna kropp inte orkade stå emot längre.

    Efter 93 år.

    Martha Lindeberg, Matti Rödin. äldsta barnet till Konrad och Emma högt uppe på Edsåsen, har gått ur tiden.

    Vår älskade mamma, mor till mig och mina syskon Agneta och Niclas, med tio barnbarn och 13 barnbarnsbarn.

    Hon gick själv i mitten av 1930-talet nerför branta backen till första dagen i småskolan som fortfarande står kvar precis intill vägen genom byn.

    Hon upplevde hur vi alla tog våra första andetag. Och stapplade ut i världen.

    Hon tog vägen till sjuksköterskeskolan på Kungsholmen, Stadshusets blå hall, några stenkast därifrån, och första dansen med pappa Gösta. En södergrabb, son till skräddaren från Gnesta och hushållerskan från Småland. Efter den kvällen följde ni varandra nära genom livet tills en natt för fem år sedan då pappa plötsligt rycktes bort

    En torsdag i januari begravs mamma i Brännkyrka Kyrka, nära tunnelbanans gröna linje där hon och pappa valde att slå ner sina bopålar och vi barn växte upp. I kyrkan där hon sjöng i kören.

    Egentligen är det fel att säga att hon har gått bort.

    Kanske var det så att hon kände att det var dags att komma hem.

    Sista gången vi samtalade berättade jag hur snön börjat lägga sig runt stugan Edsåsdalen. Minnen väcktes till liv i din själ, trots att vår kontakt via facetime var ytterst begränsad. Där borde man vara, sa du med klarhet i rösten. Det sista jag hörde dig säga.

    Nu är du hemma hos pappa igen.

    En fin sommardag om några månader kommer du resa med oss tillbaka och spridas för vinden i minneslunden vid Undersåkers Kyrka.

    Du får som du ville: Vi kommer vinka när vi kör förbi.

    (Från Facebook, juldagen 2024)

  • Striden om gruvan i Stekenjokk

    “Stihken” kan från sydsamiska översättas som “platsen där renarna självmant stannar” 

    Nu närmar sig striden om fjällområdet i södra Västerbotten ett avgörande. 

    Företaget Vilhelmina Mineral vill öppna den nedlagda Stekenjokkgruvan. Jakten på eftertraktade mineraler står mot rennäringens möjligheter att utvecklas, två riksintressen mot varandra. Vem har rätt att använda marken?

    Sommaren 2024 skrev jag en serie för Västerbottens-Kuriren om gruvplanerna i Stekenjokk. I oktober godkände Bergsstaten att en ny gruva öppnas för att bryta malm i området som bolaget ansökt om. Den andra delen av ansökan om att åter öppna den gamla Stekenjokkgruvan sa myndigheten nej till.

    Men gruvstriden fortsätter. Både gruvföretaget och samebyarna har begärt att regeringen ändrar besluten. Och trycket på att få fram fler sällsynta metaller på nära håll har blivit ännu starkare.

    Om du vill följa hur det går kommer jag försöka berätta vad som händer i bloggen. 

    Artiklarna från Västerbottens-Kuriren finns samlade här om du vill läsa mer.